»Men det finnes ju soldater i staden?» sade generalen ifrigt.
»De göra sig också redo nu att skingra populacen.»
»Jag tyckte nyss att det lät som ett skott», sade Ulrika i det hon reste sig och öppnade fönstret.
Medan hon och friherrinnan sågo ut på gatan, utan att finna någon förklaring, tog Meijersdorff fram en bundt papper, som han räckte generalen.
»Jag får härmed äran återställa hufvudparten af hvad jag fick låna», sade han; »Gyllenborgs bref äro icke med. Dem ville man icke återlämna.»
»De voro likväl de viktigaste.»
»Det var i synnerhet ett ställe i den sista försvarsskriften, som väckte ond blod, det nämligen där herr generalen skrifvit att han vore ej absolute förbjuden, men väl conditionaliter befalld att dela sin styrka. – Detta uttryck ansåg man vara tvetydigt. För öfrigt obehagligt att höra för kungen som ju påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen att dela sin styrka.»
Officern, som hade vakten, inkom nu efter slutad rond och generalen drog sig tillbaka med Meijersdorff in i sitt rum.
»Men min bäste baron», sade generalen då de inkommit, i det han skarpt betraktade honom, »jag finner visserligen, af hvad ni berättar, att man öfverallt söker vända mina ord till det värsta – men däraf följer ej att jag borde söka min räddning genom flykt, hvartill ni rådde mig, då ni sista gången var här. – Man har nyss kommit en sådan förflugen plan på spåren, om hvilken jag ej hade den ringaste kunskap. Hvarje försök skulle för öfrigt stranda redan i början – tänk endast på de stränga order man ansett böra utfärdas rörande fönsterna. De fängsla och förhöra ju en hvar som ser upp mot dem från gatan.»
»Det torde likväl ändock kunna lyckas.»