»Hvarför har man arresterat min son?»
»Man nämnde hans namn bland dem som sökt bryta sig genom muren till generalens rum.»
»Kanhända är deras misstanke befogad. – Henrik har dock icke nämnt något därom för mig. I hvarje fall hoppas jag att ingen af mina unga vänner varder lidande för min skull.»
»Man talar om att de skulle underkastas förhör i Rosenkammaren.»
»Hvilken skändlighet! Men i denna yran kan man tydligen hvarken vänta sig förnuft eller barmhärtighet.»
»A propos Rosenkammaren. – Den styfve biskopen måste bekänna där härom dagen sanningen om de engelska underhandlingarna.»
»Juslenius? Den ränkmakaren?»
»Han räddade med nöd lifvet och stiftet, men det tog honom så svårt att han troligen icke kommer till sig själf mera.»
»Det var en af mina argaste motståndare i kommissionen. Han talade jämt om mitt förräderi och sin egen kärlek till fosterlandet ...»
»Efter som jag nu ser», återtog generalen i det han stannade framför Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mina gamla kamrater, som kände hemligheterna med salig kungens död. Må det alltså fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn. Jag har tagit mitt parti så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterat det. Det är icke första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull – men det är sannt! Det har icke alltid skett lika öppet.»