Då Svenske vikit om hörnet af det nya bollhuset och stod försjunken i slottets betraktande, fästes hans uppmärksamhet på några män och kvinnor i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad, på en gång bjärt, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra det under sista tiden så mycket omtalade Svenska komediantsällskapet, hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i veckan, och hvilka föreställningar han senast på förmiddagen hört mycket omtalas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större komedi i tre »öppningar», kallad Plutus eller mammon. Enligt affischen skulle åskådarne förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder. Hans nyfikenhet – han hade aldrig förr hört en komedi omtalas, än mindre sett någon sådan uppföras – hade blifvit väckt, men hans morbror hade alldeles ogillat hans plan att åse föreställningen. »Oaktadt det i det hela taget icke kan få anses som något groft slöseri, hade han sagt att betala sina 16 styfver, för att få se deras konster», »är dock vårt fäderneslands närvarande tillstånd så allvarligt, att det bör betaga oss all lust efter dylika fåfängliga njutningar och i stället gifva oss en verklig anledning till sorg efter Guds sinne, som också ensam kan åstadkomma bättring.»
Biskopen hade äfven talat om komediernas hedniska ursprung. »De romerska hedningarne hade afsett med dem att, som de sade ridendo castigare mores eller, med andra ord, velat genom dem införa den utvärtes dygd, som de funno i det blotta sunda förnuftet. Men detta gagnade ju för oss kristna, hvilka redan genom födelsen vore delaktiga af Guds rena ord till rakt ingenting. Guds ord upptäckte tillräckligt för oss vårt invärtes fördärf genom allehanda lärdomar och förmaningar, hvilka också ensamma ägde tillräcklig kraft att förmå oss – om vi det ville! – att bortlägga det onda och förnyas till det goda.»
Dessa ord från hans vördade morbrors läppar hade gjort ett djupt intryck på Svenske. Tanken på att han kanske om igen skulle ådraga sig några spefåglars hånfulla ord och blickar för sina urvuxna, gammalmodiga kläder förjagade nu sista resten af begär hos honom att åskåda dylika sällars konststycken. Det var därför med en viss förargelse, som han såg sig utsatt för det skrattande komediantsällskapets blickar.
»Vid alla Bacchi prästinnor», hördes en hes karlröst öfver de skrattande fruntimmersstämmorna, »liknar icke den här unge mannen på ett hår bror Köppel som den stolta fattigdomen. Se blott hvilken min! Kanske han är lappkungen som skall inspektera vår nya habit.»
Nu visade sig mellan syrenbuskarna ett magert kvinnoansikte, hvilket, till följd af en stark påläggning af blyhvitt och karmin, påminde Svenske om de gamla helgonbilder han sett hemma på kyrkvinden.
»Akta dig Trundman att du icke råkar illa ut, som du gjorde här om dagen, då du ville agera Carion för stadsgevaldiern ner på skeppsbron.»
»Lappri, Filine, den här ser sannerligen icke så farlig ut. I ska’ få se, go’ vänner, att det är en officer från provinsen, som vill låna ut pengar åt våra bankobetjänter.»
»Konsterna stiga och vetenskaperna komma i anseende,» inföll den som kallats Köppel – en lång, mager man, iklädd en utsliten, gräsgrön rock och bärande kalott på hufvudet i stället för peruk –. »Men jag tror snarare att han kommer från min vän Harpagon, som inte vill tvätta sig för att kunna spara på vattnet.»
Detta svar uppväckte säkerligen glada minnen, ty hela sällskapet började nu att skratta med full hals.
Svenske, som icke onödigtvis ville gifva näring åt deras skämt, men icke häller velat vika för första stöten, ansåg nu tillfället lämpligt att draga sig ur spelet, hvilket äfven lyckades honom utan vidare obehag, genom att gå in i slottsporten som stod öppen. Väl inkommen på borggården, tog han sedermera af på vinst och förlust in åt en mörk hvalfgång. Utan att närmare efterhöra om det var tillåtet eller icke, fortsatte han med hastiga steg tills han kom till en bred stentrappa. Nu var hans tanke att vända om; men han kunde icke motstå sin nyfikenhet, utan beslöt efter någon tvekan att fortsätta. Utan att han själf riktigt visste hur han kommit dit, stod han någon stund senare i en praktfull sal, som med sina höga fönster vette utåt Logården. Åbo gamla slott hade varit det största boningshus, som han dittills skådat, och det höga rum med grant utsirade tak, hvari han nu befann sig, det bonade golfvet samt framför allt den vackra utsikten från fönstren väckte därför, som naturligt var, hans både förvåning och beundran.