Om han icke haft så mycket vackert på en gång att studera, skulle han icke underlåtit att i fönstret bredvid lägga märke till en äldre man, som med lika förtjusning tycktes försjunken i åskådandet af det rörliga skådespelet nedanför på strömmen, och hvilken, för att göra det ännu bekvämare för sig, nästan helt och hållet uppkrupit i den djupa fönsternischen. Hans yttre tycktes utvisa en man ur den välmående medelklassen, en borgare, som icke lyckats att vid ölmuggen till fullo förstöra de pengar, som gynnsamma aftal på Tyska stallplan eller utanför Guillemot’s kaffehus inbringat. Växten var hög och fetlagd och bredden mellan axlarna tydde på försvarlig styrka. De stora, ljusgrå ögonen, hvilka matta och intetsägande sköto fram likt kaninögon ur det pussiga ansiktet i förening med hans tjocka läppar antydde lusta efter sinnlig njutning, kanske äfven vana vid ringa tankeverksamhet.
Kläderna voro tarfliga. Den röda västen, som bjärt stack af mot den grå rocken, var försedd med ett delvis urblekt guldbroderi. Såväl den som rocken var nedfläckad af minnen från mer än ett middagsmål. Dräkten fullständigades af ljusgrå redgarnsstrumpor, en hvit halsduk med långa spetsändar samt gammalmodiga skor utan spännen, men i stället försedda med stora röda bandrosetter, länge sedan ur modet. På hufvudet satt en gulhvit allongeperuk, hvilken i vida lockar nedföll på axlarna.
Svenske tog det därför ganska lugnt, när mannen, då han blef honom varse, väckte honom ur hans funderingar genom ett slag på axeln.
»Hvad gör mans här min unge man?» frågade han med stark tysk brytning, under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på, mein Herr», fortfor han, då Svenske icke svarade, »hvad vill en sådan man här att göra? Här är kungens gemak.»
Svenske, som trodde att hans gammalmodiga klädsel var på väg att skaffa honom något nytt obehag, svarade kärft, att han icke trodde att det rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och undrade om den som frågade var borgmästaren eller stadsfiskalen.
»Beim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde Aulœvill höra», sade den okände småleende – Hans röda ansikte utvisade i själfva verket höjden af nöje. – »Nein, beim Gott, mein lieber Herr!» fortfor han, »jag är ingendera. Och Ni må gärna se så mycket mans vill. Ach, du Gott! Att taga mig för gubben Aulœvill!» – han skrattade så, att tårarna stodo honom i ögonen – »Mein Herr är från landet, kan jag förstå?» återtog han i det hans stora rödsprängda ögon, som det tycktes med synnerligt välbehag fäste sig vid huggvärjan och kraghandskarna.
Svenske var icke alls belåten med den närgångna mönstringen. Och det var icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han anmärkte: »att det
tydligen kunde ses på min frågvise »min herre» att han icke vore från landet, ty där höll man sig snygg och ren, äfven om man icke hade så fina och välskurna kläder.»
Men gubben tog anmärkningen med orubblig godmodighet, anmärkande endast att det var ett dåligt tidens tecken att ungt folk klandrade allt nu för tiden. »Men hvad heter han, min vän?»