»Mitt namn är Svenske», svarade denne och rätade på sig. »Dopnamnet har jag fått efter vår högstsalige konung, Carolus vid namn. För öfrigt har min herre gissat rätt, att jag är från landet.» Han vände sig i detsamma om för att gå.
»Godt namn att brås på!»
»Ja, det är det», svarade Svenske, som missförstod uttrycket. »Och gifve Gud att vi hade honom ännu i behåll i dessa dåliga tider, då skulle icke en ung adelsman antastas, hvart han gick, både af kavaljerer, komedianter och sådana här krämare, endast för att han icke har rocken fullsatt med franskt glitter, eller saknar en sådan där lingarnshätta på hufvudet som min herre tyckes yfvas öfver.»
»Sakta, mein Herr, kungen tycker icke om att man talar så högt.»
»Kungen bor mans inte här ännu», sade Svenske, härmande den andres viktiga min, då han tyckte att dennes förmynderskap började gå för långt, »och för öfrigt ger jag den här kungen en god dag. En ung adelsman, som vill göra gagn och skaffa sig fram i världen, får gå och drifva här sysslolös omkring, utan att kungen har så mycken makt, att han kan skaffa honom ens en fänriksyssla. Allt skall gå genom det sekreta rådet eller hvad de kalla det vid riksens ständer.»
»Pots tausend, hvad säger man om kungen?» afbröt honom den okände med något sträfvare tonfall, i det han rätade upp sin stora kropp och sökte intaga en soldatlik ställning; »denk er doch etwas besser nach ein ander mal!»
I detsamma gjorde han en militärisk vändning mot dörren för att aflägsna sig, då en ung kavaljer inträdde från den motsatta dörren och till Svenskes icke ringa förvåning gjorde en djup bugning för den gamle mannen. »Hans Maj:t», sade han, »signalen är hissad på Logården och sluparna ligga i ordning att öfverföra jägarne.»
»Väl, von Buddenbrock, då vilja vi strax infinna oss.»
»Kungen själf», mumlade Svenske. Det gick formligen omkring i hans hufvud. Men han sansade sig genast. Han hade hört berättas, mindes han, att kung Fredrik var en god och mild konung. Icke vetande rätt huru han skulle te sig, och ytterligare förvirrad genom de blickar, hvarmed kungen och hans unge kavaljer betraktade honom, tog han slutligen ett steg framåt och föll på knä, i det han med några osammanhängande ord sökte uttrycka hur olycklig han kände sig till mods öfver att hafva tagit den glorvyrdigste konungen, landets fader, för en vanlig människa, hvarför han i sin djupaste undersåtliga ringhet bad om tillgift.
Det godmodiga leende hvarmed konungen åhörde hans anförande lugnade honom. »Ja, mitt namn är Friedrich», sade konungen och vinkade åt honom att stiga upp. »För öfrigt är jag visserligen intet annat än en vanlig människa; och ingenting kan väl vara likare en konung än att vara en människa. Men jag har hört min unge man rekommenderas af en utaf mina vänner,» återtog han, med en nådig böjning på hufvudet, »och det är icke utan att jag är skyldig er en återtjänst. Friedrich glömmer aldrig en tjänst – var vår frände Carolus stor i striden, kan Friedrich visa sig stor i friden.»