»Ack min Gud!»
»I detta rum finnes en lönntrappa ner till trädgården. Efter aftonrunden skall jag infinna mig där. På bakgatan skall finnas hästar. Samtycker ni?»
Ulrika svarade ingenting; hon stirrade framför sig, som hon varit ut stånd att fatta sammanhanget.
»Det gifves intet annat medel.»
»Af nåd! Rädda min far!»
»Ännu en gång, den sista! Ert ja-ord?»
Då Ulrika alltjämt teg, bugade han sig stolt och närmade sig dörren.
Ulrika hade vändt sig mot fönstret och sett ner på gatan. Plötsligt spratt hon till. Det syntes som om Meijersdorff väntat denna rörelse.
»Ni tvekar», sade han, i det han på nytt närmade sig henne. »Ah, se där unge Svenske», utropade han, i det han lutade sig mot fönsterkarmen. »Det är kusin Liewen han för under armen – man påstår att det skall blifva ett par.»
Ulrika hade icke på länge hört något om Svenske, som nu gick förbi utan att kasta en blick uppåt fönsterna medan han skämtade med fröken Liewen. Kunde det vara möjligt?