»Se hur han ler mot henne», återtog baronen med ett ironiskt skratt. – »Vackra Stjernnäs ... för en sådan junker, quelle fortune!»
Ulrika svarade ej. Hvarje ord var ett nålstygn. Hade hon väl rätt att låta en böjelse, hvilken hon ej fann besvarad, hindra sig från att lämna sig som offer, då det gällde att rädda faderns lif? I ett ögonblick insåg hon till sin förskräckelse hvart hennes själfviskhet varit nära att föra henne. Blott en enda tanke upptog nu hennes själ, hon ville döda sig blott hon kunde rädda sin far.
Meijersdorff såg hennes rörelse, och anade den.
»Om åtta dagar, får jag således kalla denna hand för min?» sade han i det han böjde sig ner och artigt kysste hennes hand.
Ett knappt hörbart »ja», ljöd från hennes läppar. Därefter föll handen vanmäktig till sidan och hon sjönk ner på en stol vid fönstret utan medvetande.
XXIV.
I nedra våningen af det hus, där general Buddenbrock hade sin bostad, var ett rum vid stora inkörsporten inredt till vaktrum. Dörren till det samma vette åt en hvälfd korridor, hvilken, som nämndt, utmynnade i portgången efter att hafva följt hela baksidan af huset. Icke mindre än tre poster gingo här åter och fram och på det myckna trampet i den öfra korridoren kunde man förstå att antalet poster, som där var utställdt, icke kunde vara mindre.