»Och det gjorde de?»
»Jo vackert! Det är konstiga hästar de gröna!»
»Ts! gossar! ... Så samlades dalmasarne på torget och ropade att de ville sätta af kungen och sätta till en ny efter sin egen lagbok eller, om de icke fingo det, inte skona lindebarnet i vaggan ... och därefter skulle de tända eld, skreko de, på hela sta’n ... Men då vardt annat ljud i skällan, ska ni tro. Då sprang han fram, öfversten vet jag, och sköt neder många tjog. Elfsborgarne började också till att fräsa. En del masar sprang nedanför torstensonska huset i Norrström, andra vräkte sig öfver ledstängerna på bron – men största delen fångade vi och förde till deras egen arsenalsgård vid Bjelkes hus på Norr.»
»De sa’ ju också att de skulle ta banken och aflifva alla herremän, som hade peruker?»
»Ja, sex bödelsyxor hade de med sig, som de skulle nyttja, sade de, till att hugga hufvudet af på alla generaler, till och med öfverstarne.»
»Jag såg Belter Windgalen», inföll piparen, »och han var svart i syna som en ankarstock och vred i ögonen som en hängd ryss. Han skrek vid bron att han skulle döma generalerna från både lif, ära och gods.»
»Det går väl hans nåd förutan, sa’ kaptenen miste trumslagarn», skrattade fältväbeln, »men så sannt jag heter Reiter», afbröt han sig, »är det icke något satty på färde igen! – Hvad är det som rör sig där borta vid dörren ... Någon vill in där borta?»
»Hvad är din ätt och ditt ärende?» frågade han den inträdande, som ändtligen lyckats få upp dörrklinkan och klifva öfver den höga tröskeln.
”Tända krut
dra wärjan ut.