Supa slut
förutan prut”,
hördes en hes basröst svara ur skumrasket.
»Å, kors är det du, gamle Lunta», sade Reiter och blef helt fryntlig till humöret. »Det var icke i brådkastet som jag såg till en sådan karl. Hvad kan en tocken ha för ärende?»
»Just ingenting», sade Lars småleende, i det hans anlete antog ett mycket oskyldigt uttryck. »Det var så ruskigt i luften och så tänkte jag, när jag gick förbi, att jag skulle titta in och se om det var någon bekanting här som kunde vilja skänka i ett stop öl åt en gammal krigskamrat.»
»Skänka i? Tror du att vi ligga i Krakau nu i själfva välmågan? – Nej, trå ta mig, om det finns här så mycket som en droppe öl en gång; endast litet brännvin för natten.»
»Då får ni nog en lång natt», sade Lars liknöjdt. »Annat slag var det i gamle kungens tid.»
»Som mycket annat.»
»Tänk då om fattig man själf kunde bjuda på kalas?» sade Lars plirande med ögonen, i det han satte ett par buteljer på bordet.
»Nej, tack ska du ha, gamle Lunta, men vi få inte smaka sån’t i vakten.»