»Strunt i sådana knektar! Jag kan trolla er alldeles nyktra i en handvändning.»
»Skratta måttligt du, Kalle», varnade fältväbeln i myndig ton piparen, »finngubbarne veta mycket som inte andra människor veta, och den som mycket vet, ser du, har mycket vett.»
»Ska’ han trolla?» frågade piparen, som nu började ta saken på allvar.
»Ja, kom hit bara med kopparkitteln, ska’ du få se på en lustig komedia», svarade Lars.
»Är han en riktig finngubbe?» frågade piparen, i det han räckte Lars kitteln.
»Kom hit bussar», sade Lars, utan att låtsa om piparen, hvarefter han rörde om några hvarf i kitteln. »Här ska ni få känna på en bönsoppa, som, skam ta mig, är bättre än själfva kungens pärlevatten.»
Alla berömde den starka drycken. Den brände, tyckte de, alldeles som eld i halsen och Lars vardt så firad, som om han varit fanjunkaren på likvidationsdagen.
»En strunt i dryckjom är du emellertid själf, finngubbe», skreko ett par af de yngre soldaterna, som nyss aflösts från sina postställen och därför icke hunnit få sitt lystmäte.
»Man tar så mycket man tål, resten är fans skål», svarade Lars.
»Sen likbärare-ämbetet är inrättadt, gör det inte mycket om, man skulle taga ändå något mer för sig. Man kommer på hederligt sätt till Johannes i allt fall, utan att kamraterna ha något omak för ens skull.»