»Skål, finngubbe», afbröt fältväbeln talaren, »alltsen svarte juden döptes i Jakob, har det icke varit så lustigt.»
»Generalen där uppe har väl så lagom muntert», sade Lars liksom för sig själf, då det åter vardt tyst.
»Det är snart slut på den leken», sade Reiter med hemlighetsfull min.
»Hvart ska’ han ta vägen?»
»Till Stadsgården, förstås. Den svarta vagnen skall ut och åka, rätt hvad det lider.»
»Inte ska’ de väl taga lifvet af honom, innan han är dömd», sade Lars i tvehågsen ton.
»Nej, nu hörs då att du är från landet, finngubbe», skreko de yngre med försmädliga grin. »Han dömdes, vet jag, i dag af de höglofliga ständerna och i afton klockan elfva skall han föras till Stadsgården.»
»Vill du hålla tyst din sakramenskade spottfoling», skrek Reiter upprusande, i det han kastade en mugg efter piparepojken. – »Sade jag inte, att du skulle hålla tyst med hvad löjtnanten sade.»
»Nå nå, kamrat», sade Lars lugnande, i det han klappade Reiter på axeln. »Jag är väl ingen opartisk häller – och inte tror ni väl, bussar, att jag kan hjälpa honom på flykta.»
Lars, som var långt ifrån så säker på sin sak som han låtsade vara, bytte nu om samtalsämne och berättade den ena historien efter den andra, innan tillfälle erbjöd sig att göra en ny fråga om den höge fången.