»Han har nog många ögon som se efter sig, kan jag tro», sade Lars nyfiket, då Reiter beklagade sig öfver den stränga vaktgöringen. »Fast nog skulle väl du och jag, gamle Reiter, om det varit i vår ungdom, kunnat hjälpa honom lös.»
»Åtta man af lifdragonerna rår jag ännu på», sade Reiter, i det han strök upp sina grå knäfvelbårar. »Men gif akt! Murarna i det här huset ha öron, ska’ I veta, och det är bäst att hålla tyst med slikt.» –
En timme senare på kvällen smög sig Lars ut på gården, försiktigt seende sig om, huruvida någon skulle följa efter. Därefter tog han vägen utefter stenfoten, tills han kom till en hög häck, hvilken aftog vinkelrätt från hörnet och som med ett smalt dike var skild från den mur, som gränsade till åldermannen Flåbergs tomt.
Två skiltvakter gingo åter och fram i trädgården, hvilken, som förut nämndt, upptog större delen af tomtens baksida. Det kräfde därför stor fintlighet, om man skulle kunna smyga sig fram osedd af dem långs diket. Men det var tydligt att Lars var inne i sin rol, ty han afpassade så väl sina rörelser, att han alltjämt befann sig i skuggan.
Nästan midt emellan de båda skiltvakterna sträckte en alm sin lummiga krona öfver planket. Hit styrde Lars sina steg. När kan kommit inom hennes skugga, smög han sig försiktigt intill planket. En sakta knackning hördes.
»Du kommer sent», hördes Svenskes röst från andra sidan staketet. »Redan halfgången tio.»
»De ville icke släppa mig förr, ers nåd – men ännu är tid. – Mera åt sidan, hans nåd, posten kunde eljest höra oss.»
»När skola de hämta honom?»
»Klockan elfva. – Fyra dragoner af lifregementet skola rida framför vagnen och fyra efter.»
»Hur många man har vakten?»