»Tag befälhafvaren i förvar, Flinta», sade han till den soldat som följde honom, »och följ sedan själf efter. – Håll er nu vackert i ordning, när jag kommer ner, så att icke generalen får se, hur dåliga soldater ni äro.»
Med dessa ord lämnade officern rummet och uppsteg för trappan till öfre våningen.
»Hvilket rum var det?» frågade han Lars i hviskande ton, i det han villrådig stannade i förstugan.
»Rakt fram, nådig herre.»
»Vänta här utanför.»
Då Svenske, ty officern var ingen annan än han, inkom i generalens yttersta rum, den för läsaren bekanta matsalen, rådde där fullt mörker. Ulrika, som lutat sig ut genom fönstret, tydligen för att efterse hvad vagnen skulle betyda, rusade häftigt upp, då hon hörde någon inträda.
»Skynda, Ulrika!» sade Svenske ifrigt, då han kände igen henne. »Du måste genast väcka din far.»
Men hon rörde sig ej ur stället.
»Hör du, älskade! Ingen minut att förlora.»
Ännu dröjde hon, synbart villrådig.