»Hvarför tvekar du? Hör hvad jag säger: Ingen tid är att förlora.»
»Var det inte du, Carl, som nyss där nere på gatan talade vid Liewen?»
»Vi ha ej tid att vara svartsjuka på hvarandra! Säg till generalen!»
Ett drag af bitterhet lade sig öfver hennes anlete. Hon visste uppenbarligen icke hvad hon talade, så förvirrad såg hon ut.
»Hvad är det för buller här ute?» hördes nu generalens stämma från dörren.
»Kom ut, herr löjtnant», fortsatte han, i det han vände sig om, »saken tyckes gälla oss båda.»
»Jag har i uppdrag», sade Svenske, då generalen, åtföljd af vaktofficern, trädde ut i salen, »att föra herr generalen till Stadsgården. – Här äro mina order.»
»Allt är i ordning, ser jag», sade vaktofficern, efter att hafva granskat papperen, »herr generalen torde behaga att göra sig i ordning.»
»Det måtte väl unnas mig att i enrum taga afsked af min familj?»
»Min instruktion förbjuder det», sade Svenske barskt. »Fatta er fort.»