»Ulrika, säg åt din mor att komma ut», sade generalen i resignerad ton.
Men Ulrika stod som förstenad. Skulle Svenske hafva bedragit henne? En stämma i hennes inre hviskade att det ej kunde vara så, men hans öga blickade så kallt och stelt. Hon förmådde knappt taga ett steg. –
»Hvad vill du, min vän?» frågade friherrinnan i detsamma från dörren till nästa rum. Men en blick på de innevarande satte henne genast in i situationen och besparade henne att göra vidare frågor.
Hvilken oförskämdhet att tränga in till dem vid denna sena timme!
»Man väljer i sanning högst besynnerliga tider för sina vaktombyten», sade hon med skärpa i rösten.
»Det är sista gången du blir störd, kära», sade generalen, i det han slöt henne i sin famn. – »Farväl
Magdalena ... och du, Ulrika, gråt icke, kära barn! Hälsa Henrik! Hälsa den käre gossen!»
»Skynda, general», sade Svenske, ur stånd att dölja sin ifver, »vi komma efter tiden.»
»Skall det ske i natt?» frågade generalen med en förvånad blick på officern; »så sade ni ej nyss.»