I porten till Kastenhof observerade han några adelsmän och igenkände i den ene af dem Schulenberg.
»Potz donner, skall jag icke föra honom till Stadsgården, utan att en katt skall komma i vägen», skräflade denne, i det han vred upp sina svarta knäfvelbårar.
»Men äro åtta man nog, om någon af dessa våghalsar vill befria honom.»
»Gott bevare! – Jag tager dem mans äfven med – om det skulle knipa.»
»Godt – jag litar då på er – tiden får ni veta sedan. – Jag skall skicka en stafett till löjtnant Dentelen, som har vakten, om rätta tiden.»
»Allt skall vara i ordning till klockan tio.»
Hvad Schulenberg yttrat om Stadsgården, hade genast ådragit sig Svenskes uppmärksamhet. Han låtsade betrakta ett gevär, som låg i rännstenen, medan han sökte uppfånga så många ord af samtalet som möjligt. Men mera än hvad ofvan är anfördt fick han just icke höra. Det hade emellertid varit tillräckligt. Han visste nämligen att domen öfver generalen var fälld, fast den ännu hölls hemlig, och hvad de talade om kunde därför icke gärna afse någon annan än denne, hvarför han slöt sig till att man samma afton ärnade föra generalen till Stadsgården. Som en blixt rann idén upp för honom att han själf skulle åtaga sig Schulenbergs uppgift. Han beslöt därför att till en början göra sig närmare underrättad om dennes rol. Inne på gården såg han en stalldräng sysselsatt med att skölja hjulen på en stor resvagn. Han beslöt pröfva sin lycka på honom.
»En stor vagn» – sade han liknöjdt, i det han betraktade vagnen från alla sidor och lyfte i bakaxeln.
»Jo, jo men, din sjöbjörn, men så är det också annat don att ta i än din skuta.»
»Hvem ska’ åka i den?»