»Ja, tänk om du finge veta det!»
»Hör på, kamrat, jag frågade dig hvem som ska’ åka i den här kaleschen.»
»Ja, inte var det jag som frågade därom?»
»Stå inte och åbäka dig så där för främmande folk», hördes i detsamma en hvass, kvinnlig stämma inifrån ett af uthusen. – »Du vet lika väl som du lefver att du ska’ köra generalen till stupstocken.»
»Hvilken general?» sade Svenske med den enfaldigaste min i världen.
»Kors, ett sånt kräk! Honom, förstås, som ska’ halshuggas för förräderi», fortfor rösten.
»Akta sig hon, Bergströmskan, att prata om mer än hon vet», sade stalldrängen, i det han satte ämbaret från sig och såg sig förskräckt omkring – »löjtnanten sitter där inne i källarsalen och finge han höra hvad hon pjollrade, kom hin att rida henne.»
Nu hade Svenske fått veta så mycket han på det hållet kunde hoppas få veta. Och hans plan var redan uppgjord. Han visste hvar Strussenfelt och de öfriga vännerna, höllo sig dolda. Innanför källarsalen var ett mindre rum, där han senare på aftonen stämt möte med dem. Schulenberg borde under någon förevändning narras bort och orderna om generalens förflyttning fråntagas honom. En vagn skulle under tiden hållas tillreds. Under det att vederbörande skulle leta efter Schulenberg, skulle generalen redan vara ett godt stycke utom staden. Ännu visste han dock icke timmen som var bestämd för afhämtningen, men före klockan tio på aftonen var det icke troligt att den skulle äga rum efter hvad han nyss hört.
Allt gick efter uträkning. – Schulenberg fick en biljett, skrifven med fruntimmersstil, hvari han togs till rådgifvare i en politisk intrig och sattes i utsikt att komma i åtnjutande af sin hessiska pension, om han efterkom uppmaningen, och han infann sig också punktligt på mötesplatsen.
Här väntade honom en svartklädd, tätbeslöjad dam i en hög phaëton, som tecknade åt honom med handen att taga plats bredvid sig. Han tvekade ett ögonblick, men litet glad efter den mängd Rotenbleicher han druckit till middagen, tog nyfikenheten och lättsinnet ut sin rätt. Att fara ett stycke utom tullen i detta mystiska sällskap innebar en viss retelse och på den ljusa sommareftermiddagen kunde ju intet ondt hända honom.