Vagnen körde först några famnar utåt den smala gatan, men därefter vände den tvärt af inåt en gränd. Schulenberg märkte det ej, sysselsatt som han var att genom slöjan söka uppfatta sin tysta grannes anletsdrag, förrän vagnen redan var inne i ett mörkt porthvalf. Hvad som sedan följde kunde han aldrig riktigt få klart för sig. Han mindes blott att han plötsligt kände sig fasthållen af ett par starka armar, att en rullad tygbit stacks i munnen på honom samt att han, innan han hunnit hämta sig ur sin förvåning, fann sig bunden till händer och fötter, hvarefter han inbars i ett rum på sidan af portgången.
Här undersöktes hans fickor af den beslöjade damen. Oaktadt sitt raseri kunde han inte låta bli att skratta i mjugg vid tanken på den snopna min, hon skulle göra, när hon skulle finna hans börs tom. Men hans förvåning vardt i stället så mycket större, då hon, utan att fästa sig vid de få skramlande plåtar som densamma innehöll, lade den åter på sin plats och i stället framtog det hopvikna papper som han bar innanför rocken och som var ordern om generalens bortförande. Nu förstod han hvarom saken handlade och svor inom sig en ed öfver sin dumhet att låta locka sig som en riktig dummerjöns i fällan.
»Ni får icke släppa honom ut», sade den förmenta damen med djup basröst, i det hon skrattande lämnade brefvet åt kusken.
»Nej, ers högvälborenhet! – inte på åtta dagar», sade denne, i det han bugande lämnade henne plats i dörren.
Schulenberg hörde huru dörren låstes igen med dubbla slag. Det var öfverdrifven försiktighet, tänkte han, ty så fast bunden, som han var, kunde han i allt fall icke röra sig af stället, äfven om dörren stått på vid gafvel.
Det djärfva vågstycket hade sålunda till en del lyckats. Ingen människa hade funnits i gränden, som kunnat draga misstankar af det buller, som gjordes då Schulenberg infördes i huset. De fångna dalkarlarne utgjorde nämligen ett alltför starkt dragningsmedel för de nyfikna, för att de sysslolöst skulle drifva omkring på gatorna i det inre af staden.
Hvad som sedan hände är i få ord omtaladt.
När Svenske – ty det var han som utfört damens rol – kom tillbaka ut i gränden, lät han slå upp phaëtonen, så att den liknade en täckvagn, hvarefter fönstergardinerna fälldes ner. Inom en handvändning var på samma gång den svartklädda damen förbytt till en ung officer i lifregementets uniform. Kusken satte sig åter upp på kuskbocken. Åtta ryttare, som väntat i en gränd bredvid, redo fram, hvarefter vagnen satte sig i rörelse nedåt Regeringsgatan.
Ännu återstodo likväl de farligaste ögonblicken. Att vagnen icke var den vanliga gjorde mindre, sedan Lars dragit försorg om att vaktfolket icke var alltför noga i sina granskningar. Men officern skulle möjligen draga några misstankar däraf att befälhafvaren för eskorten icke var Schulenberg, utan en främmande officer som han icke kände. Så blef emellertid icke händelsen. Posterna gjorde i vederbörlig ordning honnör och så snart vaktofficern fick se orderna, gjorde han, såsom redan är omtaladt, icke den ringaste svårighet att utlämna sin fånge. Hade icke Lars kommit emellan, skulle troligtvis den djärfva planen allt igenom lyckats.
När Lars försvann genom öppningen till löngången, hade Svenske, såsom nämndes i förra kapitlet, sprungit efter honom. Men han hejdade sig. Han hörde hur soldaterna stötte korsgevären i stenläggningen, under det de ordnade sig utanför i korridoren. Spelet var förloradt. Skulle han skynda efter Lars för att själf på detta sätt undkomma? Men detta hade varit detsamma som att lämna sina vänner i sticket. Han skyndade till fönstret. Vagnen var borta och han såg en stark kedja af soldater utställd kring kvarteret.