Hans oro undgick icke generalens uppmärksamhet, men han förstod ingenting af hvad som passerade. För öfrigt var han fullt upptagen af att trösta sin dotter, som slagit sina armar kring hans hals och smekte, under krampaktig gråt, hans grå hufvud.
Den enda som bibehöll fattningen var friherrinnan.
»Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade hon slutligen, ur stånd att längre kunna behärska sin vrede. – »Ni ser att min dotter ligger vanmäktig. Vill ni mörda oss, så gör det fort – men vanhedra oss icke längre med er närvaro.»
»Hör mig med lugn!» sade Svenske, i det han vinkade åt sin kamrat att regla dörren. »Gud skall veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag. – Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa mig genast, men nu är det tyvärr för sent.»
Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo i detsamma ljudet af hans stämma.
»De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans kamrat, den hederlige Strussenfelt, generalens forna adjutant.
»Nej, låt dem själfva försöka. – Se här, herr general, tag denna värja. Vi kunna slå oss igenom.»
Men Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till sidan.
»Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd ton, »och lämna mig åt mitt öde.»
Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen, medan nere på gatan folkhopen ökade sig för hvarje ögonblick.