»Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu förstod hela sammanhanget och som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. – »För min skull!»
»Skynda, herre», hördes i detsamma en hes, rosslande stämma från löntrappan – »vägen är fri.» Han kände igen Lars’ röst.
Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål, som var förloradt. Han grep Strussenfelt i armen och tecknade åt honom att följa sig, hvarefter de skyndade sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till källarvåningen och mynnade ut i en mörk gränd på baksidan af huset, kunde Svenske af braket, som han hörde uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika för de påträngande soldaterna.
XXVI.
Det var en vacker julikväll. Tornspirorna på Arsenalen skimrade i aftonbelysningen, och ute på strömmen, mellan de rödmålade fiskblötarbodarne, speglade lustjakter och vedskutor sina hvita segel i den lugna vattenytan.
På Norrmalmstorg rådde en ovanlig liflighet. Folksamlingen ökade sig i hvarje ögonblick och luften fylldes småningom af mullrande sorl. Allas ögon voro riktade mot slagtarhusbron. Dystert och enformigt ljödo kyrkklockorna öfver sorlet, tills några trumhvirflar kommo detta att växa till ett väldigt brusande.
»Han kom ändå inte sin väg, den där förrädaren», yttrade en af åskådarne, en mager spenslig karl i snusbrun rock och spännskor, hvilken efter mycken möda lyckats klänga sig upp på taket till ett af vakthusen vid bron.