»Ja så är det», svarade den tilltalade, en äldre borgare, hvilken redan fått plats där uppe, »när man har godt om vänner ... gamle Flåberg han kom på Marstrand han, hur han än sparkade.»
»Att sätta en hederlig borgare på fästning! ... Jo det är frihet det.»
»Var likt till någon frihet, sa’ hon som fick tala och bet tungan af sig. Nej, gör du mans en peruk af friheten, bror Tunnman, då vet du hvar du har honom.»
En stark trumhvirfvel, som hördes öfver sorlet, kom dem att tystna ett ögonblick.
»Nu komma de med honom!»
»Nej, det är bara kavalleriet som går först ... Två regimenten ryttare.»
Ryttarne redo fram på brobanan i tätt slutna led. Deras gula uppslag stucko bjärt af mot de mörkblå rockarne; deras långa huggvärjor, som de höllo dragna vid sidan, blänkte i solen. Med bistra, allvarliga blickar betraktade de folket på sidorna.
Efter dem körde en ensam vagn med nedslagna sidostycken. På baksätet sutto tvänne äldre män: den ene kände man väl igen – den ryktbare Tollstadius, tidehvarfvets kanske mest omtyckte predikant – den andre var generalen von Buddenbrock, den af stockholmspöbeln mer än allting hatade förrädaren eller, som han nu öknämndes, »marskalken för finska färden». Smädelsen och hånet hade emellertid föga verkan på honom. Frimodigt såg han åskådarne i ögonen och det var mången, hvilkens samvete den aftonen vaknade, som icke kunde nog beundra den åldrige krigsmannens lugna och ädla uppsyn.
»Se hur han hälsar!» sades i hopen. »Han är minsann kavat, så förrädare han är!»
Ett par timmar senare på kvällen vände samma tåg tillbaka öfver torget. Äfven de sorlande folkhoparne voro de samma, men vagnen gick nu tom. På sandbacken utanför Norrtull hade det hemska dådet fullbordats och det styrande partiet med den olycklige krigarens blod satt en mörk skamfläck i vår historia.