»Nej, det var ju historien om de förtjusande trollsländorna» – kungen smackade med läpparna och ett belåtet leende smög sig öfver hans anlete. »Om allerliebsten Cismene; hon som så djupt fäste sig i vårt minne på sista balen. – Hvad säger hennes mor, den stolta friherrinnan? – Men, det är sant, vi hafva icke tid nu. Vi vilja höra den i afton efter jagten –; redan i afton, hör man det!»
»Men se där», afbröt kungen sig, »vi hade så när glömt vår dams trogne riddare. Hör, min vän», återtog han, vändande sig till Broman, »denne man vill blifva soldat vid vår armé och du får därför ställa så till, att han snart får en fänriksfullmakt. Vi själfva vilja betala den, och får du därför för denna gång nöja sig utan sportler. Det är stor lustre för riket att hafva vackra officerare; – liksom mycken och vacker adel.»
I det han sade dessa ord, vinkade han vänligt med handen till afsked åt Svenske och kapten Buddenbrock samt följde Broman genom dörren till de inre slottsrummen.
V.
Ryktet om slagsmålet på Lafonts kaffehus hade, som kungen sagt, spridt sig kring hela staden. På alla kaffehus talades därom och man undrade mycket hvem den unge mannen kunde vara, som var nog oerfaren eller nog tillgifven det allra intimaste hofpartiet att uppträda som grefvinnan Casselsteins försvarare; och detta till och med mot den skickligaste fäktaren vid gardet. Det täcka könet lade sig i synnerhet vinning om att erfara något om denna intressanta nyhet, och den kavaljer var med visshet välkommen till sin beskyddarinnas lever, som kunde framläspa någon ny, mer eller mindre originell upplösning af gåtan.
Mon Dieu! – Fröken Taube! »Kungens förklarade älskarinna!» – som till på köpet endast såg karlar i sin salong och var nog djärf att motsätta sig den nya koaffuren à l’anglaise, att en ung adelsman kunde taga hennes parti; kunde något vara mera himmelsskriande!
Det var säkert, en hessisk äfventyrare, eftersom han knappt hade kläderna på kroppen, eller kanske någon af hennes forna tillbedjare, som ännu brann af försmådd kärlek. Man måste emellertid nöja sig med det lilla man fått veta, ty kungen, berättades det, hade, så snart historien kommit till hans kunskap, förbjudit de däruti deltagande att vidare orda därom, vid straff att de i annat fall skulle dragas till ansvar för slottsrätten därför att de blottat värjorna på ett allmänt ställe.