»Minns du par exemple l’hôtel Impérial vid Rue du Tour, l’hôtel Anjou vid Rue Dauphin och – verte et bleu! – l’hôtel d’Andraque vid Rue Tournon?»
»Hélas! Ces jours de fête, ils sont passés», suckade Meijersdorff. »Annat folk än af kondition vågade icke visa sig där. – Men hur är det väl här? – Guillemot’s, Lafont’s, Allardi’s, Thurou’s äro ju riktiga ölkrogar, där all inbördes politesse är bannlyst. Människor af distinktion kunna knappt visa sig utan att näsvisa ungdomar eller snuskiga krämare hänga sig i öronen på dem. – Ah! Paris! vive Paris! vive la France!»
»Du har rätt, min vän! Till min olycka har jag varit alldeles för länge i det här björnlandet, där man antingen skall slåss eller blanda sig i statssaker och skaffa sig intriger på halsen.»
»Att slåss med gentilshommes härdar själen!» svarade Meijersdorff. »Men à propos statssaker, har du hört något om hur republikens vänner må i det Secretas Secretissimum?»
»I förgår lär det hafva vägt tämligen lika. – Gamle räfven Åkerhjelm gör ett envisare motstånd än vanligt och vår vän kanslipresidenten torde enligt min ringa tanke icke vara den man, som själf kan behärska de andar han framkallat. Men hvilka damer komma där borta mellan träden?» afbröt han sig, i det hän vinkade åt Meijersdorff att stiga upp.
»Ah, mon Dieu, la belle Ulrique!» sade denne i det han skyndsamt reste sig.
»En ny eröfring?» läspade Laforme i det han satte hatten under armen och gjorde sig redo att gå.
»Så tvärt?»
»Verte et bleu, vi kunna ju icke alla hinna till Corint. Jag afstår åt dig de sköna, liksom jag skulle önska se dig i afton afstå åt mig den bästa biten af mäster Lemartins tryffelpastej.»
Men Laforme tycktes hafva uttömt sin tvekan i orden, ty när Meijersdorff gick de båda damerna till mötes, följde Laforme med lika ifrigt som om han tyckt sig se i dem rykande pastejer.