»Hvarför skulle jag göra det?»
Hon betraktade honom en stund med en blick, som på en gång uttryckte förvåning och nyfikenhet.
»Blått och gult äro ju de gamla svenska färgerna; de kunna väl icke uppväcka någons löje?»
Nu följde en längre tystnad; och det tycktes nästan, som skulle samtalet helt och hållet afstanna, då en äldre man närmade sig från en af sidoalléerna.
»Låt oss påskynda våra steg», sade Ulrika ifrigt, i det hon tog Svenskes arm.
»Mannen, som min herre såg där borta», återtog hon, då de kommo in i en sidoallé, »är amiral Stenhöök, känd för sina sarkasmer. Han ifrar för gamla bruk och bär ständigt och jämt utslagna spetshalsdukar och röda och gröna hals- och skorosor, oaktadt de väl för tjugu år sen äro aflagda.»
»Inte skall man väl blott tycka om hvad som är nytt och på modet?»
»Åh, visst icke! Hvarje människa bör följa sitt eget tycke och icke tvingas att endast göra comme il faut. A propos! Hofjunkaren berättade nyss», tillade hon skrattande, »att Stenhöök sagt kungen i går att det ej var comme il faut att tala då man åt, hvilket väckte monsieur Laformes synnerliga förtjusning.»
»Är man alltid så tyst och allvarsam där borta i ert sagoland?» återtog hon efter en stunds tystnad, hvarunder Svenske förgäfves sökte utfinna någon ny uppslagsända för konversationen.
»Hvad skall jag väl kunna säga en dam vid hofvet», svarade han blygsamt, »jag som kommer från vildmarken? Sockerbrödet smakar ovant för den som fått hungra sedan sin barndom.»