»Ack, så sérieux! – Munter och glad skall man vara i ungdomen», sade hon i tillgjordt allvarlig ton, under det hon fäste på honom sina skälmska ögon. – »Det är icke nog att vara tapper, min herre. Hur skola väl vi damer våga att skänka våra färger åt en ungersven, som ser så bister ut?»
Äfven hon, tänkte Svenske, gjorde anmärkningar öfver hans sätt att skicka sig. Men hos henne var det icke öfversittarens hån, som stötte honom tillbaka. Den förtjusande skälmaktighet, som lyste fram ur hennes blå, intelligenta ögon, utöfvade en alldeles motsatt verkan; och då han nu på hennes uppmaning berättade uppträdet på kaffehuset, började hans tunga att tala med allt större ledighet. Så smälter vårsolen den starkaste is. Han var icke häller af naturen en sådan tvärvigg, att icke hennes muntra skämt skulle komma hans trumpenhet att gifva vika. Och ju mer han såg henne, dess mera förtjusande blef hon i hans ögon. Aldrig hade han sett så mycket kvinnligt behag. Hennes nätta, rödklackade skor, som knappt lämnade ett fjät efter sig i den slätsandade gången, måste uppväcka beundran i hvarje manligt sinne. Han glömde totalt sin gammalmodiga gula väst af chamoiskläde och det ostickade hjortlädersgehänget. Efter en stund öfverraskade han sig med att taga efter några af kavaljerernas later, som han från början så mycket ogillat. Så lät han gehänget, ett tu tre, svänga mera ut åt sidan, så att värjan kom att hänga mera vågrätt, medan åter hatten under gåendet kom allt mera på sned. Ja, då han beskref de leende vikarna och de löfklädda holmarna utanför hans födelsestad, var det som hela hans väsen skulle hafva undergått någon plötslig förvandling.
Ulrika lyssnade med synbart välbehag till hans lifliga beskrifning. Äfvenså hennes bror, som lyckats frigöra sig från Laforme och skyndat att uppsöka henne.
»Minns du, syster», frågade denne då Svenske slutat sin beskrifning, »hvilken händelse det var, då Svenskes far hjälpte vår far så tappert mot ryssarne?»
»Det minns jag!» inföll Svenske lifligt. »Det var vid Weichselfloden, i Polen.»
»Generalen skulle med tre hundra dalkarlar öfvergå strömmen för att anfalla ett polskt regemente, som låg på förpost på andra sidan. Men polackarne hade anat oråd och då svenskarne kommo i land, mottogos de därför med en förfärlig eld samt hade säkert måst gifva sig fångna, om icke min far i spetsen för en liten skara ryttare lyckats öfvergå ett vad längre ned vid floden, och tvingat polackarne att fly hals öfver hufvud från sitt läger.»
»Det var äfven vid ett annat tillfälle» – inföll Ulrika – »som öfverste Svenske kom vår far till bistånd?»
»Skulle man påminna sig alla tillfällen, då gamle kungens krigare räckt hvarandra handen i farans ögonblick, skulle man få genombläddra hela krigshistorien.»
»Men inte sant, för oss är det ju som vi känt hvarandra i flere år.»
»Man är alldeles som man vore släkt», sade Svenske hänryckt.