»Låt oss då också anse som vi vore det», sade Buddenbrock, i det han räckte Svenske sin hand, som han tryckte. »Och du, syster, kan gärna vara med i släktskapen och kalla Svenske kusin. – Du glömmer väl icke att lyfta på floret för kusin Svenske, som du nyss glömde att göra för kusin Meijersdorff», tillade han skrattande, då Ulrika rodnande räckte Svenske sin hand.
»Med stort nöje», sade hon, »kallar jag sonen af en min fars gamle krigskamrat kusin; det vill säga om min allvarlige herr kusin icke har något däremot», tillade hon med det lilla näpnaste småleende. »Men någon kusinkyss blir det inte; ty här i residenset äro vi inte så gammalmodiga. Här lefva, sofva och drömma vi – à la mode de Paris, ma foi.»
»Sakta Ulrika, där kommer »ma foi» gående med ma mère och hela stassen af dina trognaste drabanter; men man bör icke reta honom.»
Meijersdorff höll just på att afsluta för sin dam en teckning af Svenskes bedrifter och karaktär. Och att densamma icke varit till hans fördel, kunde man lätt förstå på den stela hälsning, hvarmed friherrinnan mottog hans presentation.
»Du går ju riktigt som en somnambule», sade hon därefter i en skämtsamt förebrående ton till Ulrika. »Baron Meijersdorff har två gånger hälsat på dig i dag utan att bevärdigas med en blick. Om det händt en af dessa infödde», tillade hon med en föraktlig sidoblick åt det håll Svenske stod, »på hvilka man knappt kan se om de hälsa eller icke – så styfva äro deras nackar – hade det varit mindre underligt. Jag hoppas emellertid, min bäste baron, att er kända générosité icke tillåter er någon misstanke rörande min dotters éducation!»
»Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja sina sändebud», återtog hon hviskande åt Meijersdorff, men dock tillräckligt högt att Ulrika kunde höra det. »En familj af condition kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap; – nyss Broman och nu denne!»
»Kungen var onådig för sista picknicken i Karlbergsparken. Han är kär som en galning i fröken Ulrika och hotar mig med björnskall, om jag icke vill hjälpa honom. – Det är inte klokt att direkt motsätta sig hans planer.»
»Hvad, kusin?» afbröt friherrinnan honom tvärt; »ett dåligt skämt, vill jag hoppas?»
»Ma foi, är det inte min tappre läromästare», sade Meijersdorff i en skämtsam ton till Svenske, utan att låtsa märka friherrinnans missnöje. – »Det gläder mig i sanning att få förnya er bekantskap. Ridderligt af er att taga upp striden för en så – respektabel dam.»
»När som hälst står jag till min herres tjänst», sade Svenske kärft.