»Nej, inte alls! I går skulle du hört dem. ’Det är en lustre för ett land att hafva god och gammal adel’, sade mamma, då hon fick se honom på sin svarta, stelbenta häst anföra vaktparaden. Hvad Ulrikas vapen skulle passa väl tillsammans med det Meijersdorffska!»
»Tysk knapadel», sade Ulrika utan att se upp.
»Det är tyskarne och holländarne som bragt Sverige till stormakt. Det var salig kungens största galenskap att inom landet söka upp sådana blårockar som du och jag, ty därigenom kom kriget att gå olyckligt.»
»Din fru mors åsikter måste delas af flere», sade Svenske. »Får jag därför icke min fänriksfullmakt snart, torde jag få löpa landet omkring med min värja endast för min blåa rocks skull.»
»Mot dig var baronen ovanligt nådig! Du skulle hafva sett, huru han behandlade unge Wrangel vid gardet, hvilken nu är hans trognaste beundrare, för det denne begagnat de nya hyrkuskvagnarna till sina första visiter. – ’Du är en ung étourdi’, sade han i det han hällde ut en hel ölmugg öfver honom, ’som genom förnäma relationer i vaggan fått kommando öfver ett dussin gardesknektar. Men därför bör du icke tro, att du utbytt vaggan mot en vagn för att därifrån kommendera honnett folk’ –; och så höll han på att taga lifvet af den lille bleke ynglingen ... – Men farväl nu och glöm icke bort Gyllenborgska malmgården! – I morgon afton klockan sju.»
Med dessa ord skildes de från hvarandra.
