Svenske kom nu ihåg sitt löfte att besöka tant Beata. Men som klockan i detsamma slog nio, fann han att det var för sent, och beslöt i stället att uppskjuta besöket till följande dag. Han påskyndade emellertid sina steg uppför slottsbacken, för att mellan de här uppstaplade högarna af byggnadsmaterial söka kortaste vägen till sitt härberge.
Skymningen hade fört regn med sig och de allt ymnigare fallande regndropparna förvandlade snart den lösa marken, hvilken saknade stenläggning, till en djup gyttja, genom hvilken otaliga små rännilar af lergult vatten skuro sig väg. Dagens händelser upptogo emellertid för stor del af hans tankar, för att han skulle skänka någon större uppmärksamhet åt omgifningen. Han hade nyligen fått se den skönaste kvinna han någonsin skådat. Hvad voro väl alla skönheter i Åbo mot henne! Sedan föregående afton, då hon darrande lutat sig fram öfver den höga vagnskorgen, hade hon oupphörligen varit i hans tankar. Och nu hade hon samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett tilltalsord brukligt endast mellan nära fränder!
Vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända nästa afton hans sköna framtidsdrömmar för alltid skingras. Men lifvet, hade ju hans morbror nyss sagt, vore endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde vara mödosamt men alltid lyckligt.
»Skall hon väl minnas mig?» Denna fråga, som plötsligt afskar hans vidare funderingar, återförde honom till verkligheten och han märkte nu att han under sina funderingar gått miste om rätta vägen. När han vände sig om, för att med fördubblade steg återtaga den förlorade tiden, varseblef han tvänne personer, tätt inhöljda i sina kappor, hvilka tycktes hafva följt efter honom, och som nu stannade och betraktade honom. Då de sågo sig observerade låtsade de emellertid icke fästa någon vidare vikt vid hans person, utan afveko åt vänster i samma gränd, dit han ärnade sig. Då det, till följd af regnet, var tämligen mörkt och, då den bekantskap han redan hunnit göra med Stockholm icke var af det allra fredligaste slaget, underlät han ej att, innan han gick in i gränden, omvrida sitt gehäng så att fästet kom att ligga ännu bekvämare till hands, om det skulle påkallas.
Så vardt dock icke förhållandet; och utan att på något sätt störas nådde han strax därpå sin bostad.
»Välkommen, min käre gudson!» ropade tant Beata, sedan han dagen därpå vid tiotiden lyckats besegra alla svårigheter, som husets trotjänarinna, gamla Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en vildt främmande karl. »Hjärtligt välkommen!»
Vederbörligen iakttagande Stinas förmaning att icke med sina smutsiga ryttarstöflar sopa tillsamman allt granriset på det hvitskurade golfvet, klef Svenske varsamt fram för att omfamna henne. –
Hon syntes vara kommen till den gräns af lifvet, då det nästan ser ut, som om döden skulle hafva glömt bort att utsläcka den matta, flämtande lifsgnistan. Den lilla, hopkrupna gestalten försvann nästan helt och hållet i den vida kappa af urblekt sammet, kantad med gulnade hermeliner, hvilken i vida veck nedföll kring henne, där hon satt i den stora länstolen. Om icke de bruna, lifliga ögonen blixtrat till under den stora gråa taftmössan, skulle man knappt kunnat tro att man stått framför ett lefvande väsen.
Rummets inredning var enkel, men långt ifrån tarflig. Väggarna, klädda med tjock, blommig damastdräll, voro fullsatta med taflor af röd eller hvit atlas, på hvilka någon jubelhögtid, kröning eller kunglig begrafning med gyllne bokstäfver stod beskrifven. Präktiga länstolar af snidad ek, öfverdragna med blommig damast, stodo långs väggarna; och framför fönstret, där gumman hade sin vanliga plats i den högkarmade ekstolen, stod ett dyrbart i svart lackeradt bord, medan framför detsamma låg på en vackert broderad kullerstol hennes andra trotjänare – en grå katt – som på kattors vanliga sätt gaf sitt välbefinnande för den inträdande främlingen tillkänna.
»Det var en sorglig nyhet du medför», sade gumman, då de första vänskapsbetygelserna hunnit utbytas. »Henrik var ju endast barnet – men så är det ofta – Herren tager icke de sina efter våra beräkningar.»