»Morbror var öfver sextio år.»
»Sextio år! Hvad är det mot min ålder, jag som är så gammal. Jag minnes, skall du veta, den förfärliga stormen och snöyran, då de hemkommo från Göteborg med liket efter vår salige konung Carls farfar och det är snart åttio år sedan. – Men jag glömmer ju att hälsa på mina kära vänner», återtog hon, i det hon vände sig mot Juslenius och ålderman Smedberg, som under det hon talat inträdt i rummet.
»Denne handelsman är min gamle hederlige Smedman», sade hon åt Svenske; »han har köpt din morfars hus vid Packartorget. Där föddes din mor, skall du veta», fortfor hon, i det hon framräckte sin hand åt åldermannen, som vördnadsfullt kysste den, »årtalet minnes jag ej, jag har alltid haft så svårt att minnas årtal. Men det är ju en ståtlig gosse, som lilla Lovisa födt till världen», tillade hon då hälsningarna voro utbytta.
»Ja, det förefaller mig alldeles som det varit i går», inföll åldermannen, »då unga hennes nåd, jag menar fru Lovisa, ledde sin lille son utför packartorgstrappan – men tiden går fort vid vår ålder. Om blott allting blefve bättre. Men så är det tyvärr inte. Ingenting blir bättre; allt sämre.»
»Om alla unge män äro som Carolus», inföll gumman med ett förtjust ögonkast på sin gudson, i det hon vinkade åt gästerna att taga plats i de lediga länstolarna, »är ingen nöd å färde. – Mindre ståtlig ungersven har jag sett mången i mina dagar.»
»Söta syster ser riktigt kärlig ut på gamla dagar», inföll nu Juslenius leende, i det han satte sig, »men efter hvad jag kunde förstå, menade min ärade vän här icke så mycket yttre skönhet och vackra later, utan fast mer den inre skönheten; och däri har han rätt, att både klokhet och mandom saknas som oftast hos vår tids ungdom. Jag vill därför icke säga något ondt om Carolus.»
»Både klokhet och mandom komma kanske att pröfvas snarare än man tror», återtog åldermannen med en viktig min, i det han med en jakande nick instämde i hvad biskopen sagt.
»Ja, du lär ju medföra ännu sorgligare nyheter, efter hvad jag hör?» frågade Beata. »Kan det verkligen vara sant, att finnarne vilja på nytt hafva krig?»
»Det sträfvas därhän på vissa håll», svarade Juslenius, utan att låtsa märka att frågan ställts till Svenske. »Jesuiter och annat papistiskt anhang trängas om hvarandra här i Stockholm. En riksdagsman af någon betydenhet kan icke yttra ett ord utan att det strax är uttrummadt på kaffehusen.»
»Förbuden äro icke nog stränga», sade åldermannen, i det hans anlete antog ett högviktigt uttryck.