»Stränga äro de nog, men med deras efterlefnad är det si och så. Handlar det däremot om hattarnes krigsplaner, hålles det nog tyst.»
»Kan det vara möjligt att all denna ungdom på Riddarhuset vill gå ut i kriget?»
»Möjligt och sant, syster Beata», inföll nu biskopen. »Större öfvermod har man sällan upplefvat. – Till och med min gamle godmodige vän Sinius sökte omvända mig här om kvällen; han har själf redan förlorat förståndet och gått öfver till hattarne; – och jag vet inte rätt, bror Smedman, hur det går dig själf på det yttersta. Man frestar mycket.»
»Jag hör tydligen af hvad I sägen», inföll gumman, då åldermannen icke låtsades förstå hvarthän biskopen syftade, »att det går, som det står i Psaltaren, att ’förrän jag späkt vardt, for jag vill, men nu håller jag ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter’.» –
Under den tystnad, som följde på detta citat, vågade Svenske blanda sig i samtalet.
»Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle vara pure défensive.» –
»Pure défensive? – För Frankrike, ja», sade Juslenius med ett leende. »För oss är han så offensiv som gärna möjligt. – Skönt sällskap att vara i lag med, dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med sina dukatpåsar och vårt samhällslif med sitt bjefs och sina grannlåter. – Nu äro de så förmätna, att de påstå, att det var Frankrike som vann vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall.»
»Alla dessa dumma påhitt att härma de inhemska manufakturerna; – glömmer min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?» sade Smedman, under det han kammade med fingrarna i sin hoptofvade svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt halskrage.
»Men hvad den tiden ändrar allt!» återtog han efter en stund – »Allt blir sämre; intet bättre.»
»I min barndom», inföll nu Beata, »var folket mycket bättre och förståndigare än hvad det nu är.»