»Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget», utbrast denne ifrigt, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu ett sant ord. – Nej, förr i världen gällde icke ett partinamn såsom det förnämsta af allt. Men hur är det nu! För att endast tala om mig själf och pipbruket på Långholmen, håller det inte på att gå i kaputten, endast för bristande låneunderstöd! – Nu skall allt, gubevars, gå framåt med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande kommissionärer, dessa s. k. hattstofferare, som lofva guld och gröna skogar för mindre än ett runstycke. Tvingas de en dag att hålla hvad de lofvat, begifva de sig vackert bort med dalerpåsarna, eller, om de höra till de s. k. hederlige, bjuda möjligen – tre procent.»
»Alldeles så som min ärade vän säger!» inföll nu biskopen. »Sedan de lymlarne lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk och fått stora kronoleveranser, göra de bankrutt och fara till Norge.»
»Hvad jag vet är att jag själf», återtog åldermannen, »fick tjäna och träla till mina fulla trettio år, innan jag kunde blifva min egen. Men hur är det väl nu? – Nu hoppar man ur boden på kontoret, så snart man lärt sig skilja debet från kredit, ja, ofta tidigare.»
»Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», sade Beata med en suck, »är det som allt nu vore upp- och nedvändt. Min far var en så allmänt aktad och ansedd köpman som någon som i våra dagar yfves på Stortorget eller Tyska stallplan. Men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare än andra dagen af stora helgdagar. Och ständigt, hela året om, gick hon i sin bindmössa, sin randiga redgarnströja och sitt blommiga förkläde. Då hon någon gång tog mig med till bönen, bar hon utanpå sina hvardagskläder endast en simpel salopp af danzigtyg.»
»Nu ser det så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla Sverige», sade Juslenius, »att om våra föräldrar uppstode från de döda, skulle de kunna tro att enhvar fått del i Salberget och stora Kopparbergs grufvor eller att gamla staten från anno 96 blifvit ökad med hundra procent.»
»När jag ser hur folket lefver nu och kommer ihåg hur det lefde i min ungdom, vet jag knappt hvar jag är hemma», återtog gumman. »Det är visserligen sant att de rike förr i tiden brukade galoner och gyllene tyger, men så ha de nu i stället sidentyg – ja, till och med det ringare borgerskapet – och det som är långt dyrare.»
»Söta syster har rätt, men hvad äro väl alla sidentyg mot den fördärfliga andan att oupphörligt vilja doublera. – Förr brukade en dam en hedersklädning i många år; nu skola våra fruntimmer hafva minst en ny sådan hvarje nyårshelg.»
»Herremännen voro icke häller öfverflödiga» – inföll åldermannen, på hvars belåtna leende man tydligt kunde förstå att han riktigt befann sig i sitt esse öfver att få språka med liktänkande i ett så rart och angeläget ärende.
»Min far nyttjade aldrig dyrare rockkläde än till sex daler alnen», inföll biskopen, »och hvad husets innandöme vidkommer, fanns det visserligen tapeter, men de hade varit i huset alltsedan min salig morfars tid.»
»Och aldrig såg man häller silfver på bordet», återtog Beata, »utom bägare och kanna.»