»Men god mat och stadigt öl fick man, när man kom till söta systers föräldrahem», infogade biskopen småleende.
»Kroppen skulle ju hafva sin nödtorft; men rart vin behöfde ingen af gästerna spilla på kläderna i vårt hus, icke häller någon få magvärk af konstig mat, som det lär ske nu för tiden.
»Ja, det var en annan tid och andra människor», sade biskopen. »Nu slösar husbonden bort silfverdalern i tusental; matmodern kläder sig i hvardagslag i »ras och sicile» eller hvad de kalla det, och flickorna skola vi aldrig tala om, ty de äro färdiga att när som hälst flyga bort af bara grannlåt. – Så snart de slippa mamma, skola de genast hafva kläder, örhängen och halsband lika som fröknar och prinsessor. Deras rum skola möbleras och förses med speglar och stora sidensängar och dagligdags skall det ståtas med allt bordssilfret.»
»Mäster Noel le Maitre på Norrbro blir snart lika rik på sin handel med kram och bjäfs af sköldpadd och elfenben, som våra höga matadorer Plomgren och Kjerrman blifvit det på kronoleveranserna.»
Här afbröt ändtligen Stina det något enformiga samtalet, som dock i viss mån var ägnadt att sätta Svenske in uti lefnadsförhållandena i hufvudstaden.
Stina hade länge sedan framsatt på bordet små silfvertumlare samt en stor skål rågad med de läckraste strufvor och gorån. Gång efter annan hade hon sedermera sökt vinna Beatas uppmärksamhet genom att flytta porslinsbilderna på spiselkarmen, hvilken manöver – då bilderna voro »Hennes Nåds ögonstenar», – ju icke borde kunna förfela sin verkan. Men denna gång hade hon kunnat slå ned den helige Lukas, som stod ytterst till höger, utan att observeras; och det var först när hon tog mod till sig och gick fram och ställde sig med händerna i sidorna och förklarade att allt nu var framsatt som skulle fram, som hon vann gehör.
»Ja, det är så sant», sade Beata, vänligt småleende, »jag glömmer ju alldeles att bjuda mina kära gäster och fränder på välkomstskålen. – Man får väl lof ändå», fortfor hon, då åldermannen icke nog mycket kunde rosa vinets färg och styrka, »att något följa med tiden. Jag har köpt några flaskor af Peter Semuyns på »Tre kronor».
Man dricker i botten, min unge krigare», tillade hon, i det hon vände sig till Svenske som stod och smuttade i en vrå. »Ungdomen skall se lustig och glad ut och icke söka likna oss gamla; vi som redan fått nog af lifvet.»