Genom detta tilltal blef Svenske hufvudpersonen i sällskapet och fick omtala alla de händelser som han upplefvat sedan han kom till Stockholm.
Uppträdet på kaffehuset vann tant Beatas bifall. »Det är ändå roligt att se», sade hon och nickade belåtet åt Juslenius, »att unga män äfven nu för tiden kunna växla bistra miner och blotta sina klingor mot hvarandra.»
»Ja, därtill behöfver man i sanning icke uppmana dem», svarade denne småleende, »men den forna ridderligheten, som så mycket klädde en välartad yngling förr i tiden, med den är det slut. Äfven jag var yr i min ungdom – men det var på svenskt vis. Sådana utländska fasoner, som nu lära begagnas, att man gör sig glad öfver en främmande mans klädsel, kände vi icke till. Vi galnades nog och handskades oss emellan, men aldrig på något kaffehus och offentliga ställen.»
Svenskes berättelse om mötet med kungen höjde honom i Smedmans ögon, som genast frågade om han icke någon gång hade lust att äfven besöka honom.
Biskopen hade sina starka tvifvelsmål angående den utlofvade fänriksfullmakten. Gamle kungens minne var icke långvarigt, sade han, och hvad hans gunstlingars, en Bromans eller Kallings, minne i sådana ting vidkom, tog det slut vid penningpåsen.
Beata intresserade sig blott för Svenskes berättelse om sitt samtal med Ulrika, hvilken framfördes i så lifliga färger, att ett småleende smög sig öfver gummans anletsdrag.
»Hvad ungdomen är hastig af sig nu för tiden!» utbrast hon, då han slutat. »Aldrig skulle något sådant kunnat hända i min ungdom. Knappt har han varit ett par dygn i Stockholm och redan klappar hjärtat fortare. Men sämre val kan man göra, mitt barn; ty af alla unga flickor jag känner är det ingen som jag håller så mycket af som Ulrika Buddenbrock.»
»Tant känner henne således?» frågade Svenske, smått förlägen öfver att föremålet för hans hemliga tankar gjordes till föremål för samtalet.
»Skulle jag icke göra det? Hon var mitt enda sällskap under den tid jag tillbragte i familjen. Men du må icke tro att den fästningen är lätt intagen», tillade hon med ett hemlighetsfullt leende. »Hennes mor är stoltare än en drottning och skall inte taga emot någon friare, som icke har minst lika gamla anor som hon själf.»
»Fröken skall vara sin fars afbild», inföll nu Smedman.