»Hon är sedesam och allvarlig, fast därför icke trumpen och otillgänglig; alldeles som en flicka skall vara», svarade Juslenius. »Alla som känna henne tala om hennes förmåga att lägga sitt goda hufvud i dagen genom tusende små nöjen, som hon bereder sin omgifning. – Men tack vare en ärelysten mor blir hon väl snart en lika tom modedocka som flertalet af våra adelsdamer. – För öfrigt», tillade han, »tillhör hon våra motståndares parti, och en yngling som vår Carolus är för god till att bränna sina kol förgäfves. Men lyckligtvis torde den stolta friherrinnan icke tillåta en yngling af hennes motparti några favörer, och min räddhåga är därför troligen ogrundad.»
»Generalen är ju i Finland?» frågade Svenske.
»Den mannen», svarade biskopen, »är i farliga ärenden stadd; få se om han icke en gång kommer att ångra att han gaf vika för sin högfärdiga frus vilja och slöt sig till krigspartiet.»
»Det var ett gammalt löfte», svarade Svenske med värme, »hvarom Lagercrantz lär ha påmint honom.»
»Med honom kan det vara hur som hälst», inföll Beata, »men dottern blir det mera synd om. Hennes mor lär ha velat tvinga henne att gifta sig med en viss baron Meijersdorff, som hon icke tycker om, och hvilken inte skall vara någon bra kavaljer.»
Svenske, som hittills lyckats iakttaga ett tämligen obesväradt utseende, blef nu alldeles röd i ansiktet och höll på att stöta omkull den stora silfverkannan, som nyss ådragit sig åldermannens beundran. Biskopen och tant Beata kunde inte annat än småle.
Fattiga unga män borde akta sig för att se för mycket på henne, tyckte biskopen, och borde slå alla sådana griller ur hufvudet. Hennes mor skulle aldrig kunna glömma att hon på mödernet härstammade från en så urgammal ätt som den von Hagedornska, hvilken, som hon själf brukade säga, hade ett så gammalt stamträd, att när det första gången tilldrog sig uppmärksamheten, fanns det icke en enda adelsman norr om Östersjön.
Äfven åldermannen hade den förmånen att något känna de personer, om hvilka man talade. Han visste ingen, som han så mycket afskydde som Meijersdorff, sade han, denne högförnäme junker, som både tillhörde hattpartiet och den utländska knapadeln. – Hans bodpojkar och drängar hade esomoftast om måndagarna varit urståndsatta att arbeta till följd af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner varit med. Men här om dagen – det kunde vara vid påfvelsmässan – hade han till sin glädje fått höra att baronen blifvit grundligt genompryglad af en skräddare. Skräddaren hade fått plikta vid norra kämnärsrätten, och baronen hade skänkt böterna till en soldat, hvars hustru var hans favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman! –
Det var nu så långt lidet på dagen, att biskopen reste sig för att gå. Innan han tog afsked, ville han emellertid säga några ord.
»I det vi få tacka vår alltid lika lifliga och ungdomliga gamla värdinna», sade han, i det han fattade sin bägare, »för en angenäm samvaro och god välfägnad, vill jag nu föreslå en skål för en god framgång af våra sträfvanden. Skål mina vänner för de