trogne män, som kassan gömma,
samvetsmän, som folket döma,
kloke män, som ta beslut,
tappre män, som föra’t ut.»
Sedan skålen druckits i botten, togo gästerna afsked. När han gick sökte Svenske att blidka gamla Stina, som gjorde sura miner för de många våta fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset. Men till Smedmans stora nöje misslyckades alla hans försök i den vägen.
»Där ser man» sade åldermannen till biskopen »hur en anständig jungfru nu för tiden skall skicka sig. – Hon inlåter sig ej i portgången med hvem som helst, för att tala vare sig ondt eller godt om sitt husbondefolk – och min gumma som jemt rosar den nya tiden! Men jag skall berätta det då jag kommer hem.»
Lars var icke vid godt lynne, då Svenske vid hemkomsten råkade honom i portgången till härberget. Hela dagen hade han känt sig öm i kroppen, i synnerhet i hufvudet och veka lifvet, hvilket ej kunde bero på annat än gastkramning förliden natt. Med en mer än vanligt trumpen och vresig min, svarade han därför sitt »Guds fred» på Svenskes hälsning. Men Svenske låtsade icke märka något, utan befalde honom att gå upp efter floretterna, så att han kunde få tillfälle att enligt löfte mjuka upp sin herres lemmar för morgondagen, för den händelse att duellen – hvilket ännu var oafgjordt – skulle komma att äga rum med värja.
Sedan fäktningen börjat var det med en viss ansträngning, som Svenske kunde reda sig mot sin tystlåtne motståndare, hvilken gjorde sitt bästa för att pröfva sin herres skicklighet. En häftig stöt var nära att bringa Svenske ur jämnvikten, på samma gång som hans vapen pressades att beskrifva en båge bort till en vrå af rummet.
Ett bredt grin uppklarnade Lars anlete.
»Öfvertersen, väl utsträckt, är annars den bästa garden», sade Svenske förlägen, i det han torkade svetten ur pannan och gjorde sig i ordning att på nytt börja lektionen, – »man kan därur gå öfver både i kvarta och sekunda, allt efter tid och lägenhet.»