»Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med så hög röst han förmådde, »vet I ej att sabbaten ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större försyn ...»
Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var synbarligen ej någon person, som kunde få bukt med en uppretad folkhop.
»Om inte fruntimret där», återtog den första matronan, i det hon skrek orden in i örat på åldermannen, »sett så innerligen söt och rar ut, hade nog den långe blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!»
»Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en röst ur hopen, »ett friskt tag, och vi välta hela kalaset i rännstenen.»
Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i nästa ögonblick skyndade ett tjog kraftiga armar att fatta tag i hjulen trots kuskens slängar med den stora blypiskan.
Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger med sanning ett gammalt svenskt ordspråk. Just som åldermannen väntade sig få höra ett förfärligt skrik af damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket, när denna gick i stycken mot stenläggningen, samt blundade af försiktighet för att en gång kunna vittna att han ingenting sett, hörde han i stället några kraftiga kommandoord, och när han till följd däraf kom att slå upp ögonen, såg han tvänne resliga, uniformerade ryttare på svarta hästar bana sig väg genom folkhopen genom att slå till höger och vänster med sina långa ryttarvärjor. Nu hördes äfven vakten närma sig från andra sidan. Folkhopen måste vika för den beväpnade ordningsmakten och vagnen kunde åter sätta sig i rörelse.
Det var med en viss nyfikenhet, som den yngre af de båda ryttarne vände sig om i sadeln, då han kommit öfver Norrbro, för att närmare betrakta de båda damerna, som åkte i vagnen, hvilken nu tog af nedåt Riddaregatan[1]. Äfven de tycktes visa samma intresse för honom; ty just som han vände sig om drogo de åt sidan sina florshufvor, hvilket förhållande kunnat förmå hvilken ryttare som hälst, tyckte han efteråt, att låta sin häst sakta sina steg.
Båda damerna voro vackra. Den ena var icke mera ung. De tycktes likna hvarandra. Af dessa tre fakta drog han den slutsatsen, att de voro mor och dotter. Att de voro af förnäm börd, var han äfven snart på det klara med. Den äldres höga panna, hennes fina ansiktsprofil, de välbildade, fast något för hårdt slutna läpparna voro drag, som gåfvo åt hennes ansikte ett uttryck af på en gång stolthet och själsstyrka. De gråblå ögonen, hvilka så sällsamt stucko af mot det pudrade håret, talade på samma gång om skarpsinnighet och befallande öfverlägsenhet, hvilket han också särskildt gifvit akt på i trängseln där borta, då hon suttit rak och förnäm samt med ett föraktfullt leende sett på hur man velat välta omkull vagnen.
Men hade han än vid första ögonkastet trott sig kunna klassificera de båda damerna såsom mor och dotter, dröjde det icke länge innan han kände sig tveksam. Ty hvar låg i själfva verket likheten? Vagnen, som långsamt rörde sig öfver den gropiga, illa stenlagda gatan, gaf honom god tid till observationer medan de passerade förbi. Svårligen kunde man finna tvänne ansiktsuttryck mera olika, om än i de yttre dragen funnos vissa likheter. Den viljekraft – man kunde nästan säga det trots – som afmålades i hvarje min i den äldres ansikte, var hos den yngre mildradt till lugn undergifvenhet; hvad som hos den förra kunde tolkas såsom förnäm högdragenhet tycktes hos den senare endast vara medvetandet af eget värde, och slutligen, då den äldres skarpa ögon uttryckte afsky och hat, hade den yngres, då de långsamt vändt sig bort från de hotande grupperna, snarare talat om öfverseende än hämnd, snarare velat säga att hon hyste miskund med deras raseri än att hon önskade kunna vedergälla det.
Hennes höga, allvarliga panna, från hvilken det blonda, lätt pudrade håret var struket bakåt och i behagfulla lockar föll ned på hennes axlar, ökade ännu mer det själfulla uttrycket i hennes ögon. Men detta uttryck märkte man ej i första ögonkastet. Den lilla körsbärsmunnen med sitt näpna småleende, de små groparna i de fylliga kinderna, hvilka hos den tidens ungherrar stodo så högt i anseende, de smäktande ögonlocken, allt tydde på så mycken sparad glädje och lekande lifskraft, att den sinnliga skönheten i främsta rummet måste tilldraga sig hvarje ung mans uppmärksamhet. Det djupare själslif, som afspeglade sig ur hennes uttrycksfulla ögon, var en flyktig skymt, ett halft beslöjadt löfte om inre rikare skatter, som först vid ett närmare sökande kunde dragas fram i dagen.