Emellertid hade båda ryttarne i långsam skridt fortsatt sin väg öfver den lilla öppna plats, som på denna tid utgjorde Mynttorget, och i hvilken Stadssmedjegatan och Riddaregatan utmynnade. Man hade då ännu icke hunnit tröttna på den breda, skummande strömfåran, för att pressa henne tillsamman mellan stela granitväggar, lika litet som man å andra sidan känt otrefnad af att de små, oansenliga husen, med sina röda tegeltak och grönsprängda fönsterrutor, stängde utsikten mot öster och hindrade att den vackra planen nedanför norra slottsfasaden, med dess ståtliga uppfartsvägar, såsom nu är fallet, var fri och öppen från Myntet[2] ända fram till Skeppsbron.
Den yngre af de två ryttarne höll stilla ett ögonblick, för att se hvilken väg vagnen skulle inslå. Därefter vände han sig långsamt om och skyndade sig efter sin äldre kamrat, hvilken redan hunnit ett godt stycke in på Stadssmedjegatan.
II.
Ryttarne redo en stund tysta bredvid hvarandra; först då de hunnit ett stycke framåt den nästan folktomma gatan, började den äldre, efter att hafva sett sig om åt alla sidor och utstött ett par hostningar, att tilltala sin följeslagare i en ton som på en gång röjde trotjänaren och vännen.
»Min unge herre ser nu», sade han, i det han klappade sin häst på den löddriga halsen, »att det stundom kan vara sant nog hvad gammalt folk säger. Här är värre än ett räfide; här finns allt hvad lättingar och dagdrifvare heter, förutom lättfärdigt och nyfiket kvinnfolk, hvilket åker omkring på gatorna, i stället för att arbeta som annat hederligt folk.»
»Det beror väl på oss själfva om vi duka under för frestelsen?»
»Prästsnack. – Den onde kommer i så många nya skepnader, ska’ nådig herrn veta, att prästerna icke längre få bukt med honom. Borra de in honom i en ek, grinar han strax emot dem från en enbuske. Därför lämna de nu åt hvar och en att sköta sig bäst han kan och säga att frestelsen kommer af oss själfva. När nådig herrn får se alla de komedier, bållhus, hemliga församlingar och annat trolltyg, hvarmed folket här hvarje natt sysselsätter sig, men som försvinna på ljusa dagen, ska’ han säkert gifva gamle Lars rätt.»