VIII.
Det var en vacker dag vid pass en vecka längre fram i tiden. Man närmade sig midsommarshelgen och landtfolket, som slutat sådden och inte ännu börjat höskörden, hade mera ledigt att fara in till staden med sina lass för att sälja sina laggkärl eller sin säd på Norrmalmstorg eller sina finare landtmannaprodukter utanför Jakobs kyrka. I synnerhet på Regeringsgatan var det ett hojtande och ett skrikande, som aldrig tycktes taga någon ände. Man kunde vara frestad att tro att sekreta utskottet tagit sig för att ställa till ett inbördes krig, om icke färdemännens glada uppsyn gifvit till känna att deras rop endast var ett sätt för dem att gifva luft åt sin glädje öfver att komma till staden eller att visa sin mandom för stadens vackra tärnor.
Hvad hade de för öfrigt att göra med krig och sekreta utskott? Af sina grannar, som kanske för många år sedan varit inne i staden, hade de måhända hört – måhända inte – att kungen öfverlämnat makten åt några visa män i stora allongeperuker. Och detta var troligen i det närmaste allt hvad de visste om Sverige såsom stat betraktadt. Det var också nog för dem; ty skulle ryssen eller dansken verkligen lägga sig i staten Sveriges »domestika angelägenheter» fordra t. ex. att rådsherrarne skulle bära franska modeperuker, i stället för de yfviga allongeperukerna, skulle de nog tids nog få lära sig hvad man ville att de skulle göra. I nödfall »man ur huse», annars hvar sjette, femte eller fjärde, allt eftersom faran kräfde. Och sedan leken en gång börjat, skulle myrorna i sin stack aldrig kunna gå mera blindt mot den farliga ström, som gjorde hål i deras hus, än dessa larmande, hojtande svenska bonddrängar skulle gå löst på ryssen.
I närheten af Tre Remmare låg vid den tiden ett gammalt tvåvåningshus af sten. I stället för att längre följa med folkströmmen kunna vi ju gå dit in.
Vi stanna i ett stort och ljust hörnrum med väggbeklädnad af blå sammetsplys. Men denna var urblekt, delvis till och med bortsliten, samt hade på vissa ställen endast ersatts af det randiga lärftsfodret. Äfven fönsteromhängena af blå sammet voro illa medfarna. Möblemanget var i ett något bättre skick. Det stora bordet i ena hörnet af rummet med sin stora förgyllda lejonfot och duk af gul damast, kantad med blå silkesfransar, samt de små förgyllda, gulklädda kullerstolarna, den konstigt utsirade eldskärmen, den stora spiselmålningen – svart tryck på hvit atlas – föreställande evangelii förkunnande i norden, samt slutligen och framför allt det lilla dyrbara i svart lackerade bord i ena fönstersmygen, vid hvilket två fruntimmer för tillfället voro sysselsatta med att tillverka spetsar och falbolaner, antydde i sitt sammanhang att man verkligen befann sig i en adelsfamilj af gamla tiden.
Friherrinnan von Buddenbrock, som i sällskap med sin vän fröken Liewen var som bäst sysselsatt där inne med att bereda sig till det storartade firandet af kungens födelsedag, skulle säkerligen, vid minsta antydan om att något mankerade i fråga om polityr eller förgyllning, med det mest förtjusande småleende försäkra att min herre nog såg riktigt. Det var så! Dessa möbler voro verkligen trasiga! Men dessa trasor voro intressanta. Dessa tapeter t. ex., förr så dyrbara och försedda med så många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden, hade hon därför valt detta rum, oaktadt dess förfallna skick, till sitt eget.
Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju icke en gång de trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss därför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att lyssna till deras samtal, under det att de låta sina nålar flitigt raspa i sidentyget.
Så vidt vi våga döma, trots det väl anbragta sminket, torde fröken Liewens ålder varit omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon således icke längre hade kvar all ungdomens fägring, voro hennes anletsdrag likväl ännu ganska intagande. Mörka, blixtrande ögon, en välformad näsa och en mun, som då hon log – och detta gjorde hon långt ifrån sällan – visade tvänne rader pärlhvita tänder, borde lätt kunna försätta ett manligt hjärta i brand. Det var dock i synnerhet hennes ståtliga växt och förnäma väsende samt allra mest den stora förmögenhet, som hon fått i arf efter sina föräldrar, som samlade de flesta rekryterna till
hennes beundrareskara. Man hade länge undrat hvarför hon icke funnit »den rätte». »Hon kan icke lida hymens rosenbojor», tänkte hennes »uppvaktande» kavaljerer. »Ett så charmant hufvud som hennes kan icke trifvas med hvardagslifvets enformiga sysselsättningar eller finna behag i hemlifvets lycka. Hennes oroliga själ måste dagligen finna rörelse», skulle hennes kvinnliga umgängesvänner hafva svarat. »Fröken Liewen», hette det på de politiska klubbarna – ty hennes förmögenhet gjorde henne med eller mot sin vilja till ett politiskt föremål – »fröken Liewen föredrager möståndet och ägnar sina penningar, sin tid och sitt geni åt fosterlandet. Tillsamman med sin goda vän friherrinnan Buddenbrock anför hon »fruntimmershattarne», krigspartiet af det svaga könet – och en svår politisk intrig är för henne mer än hela världens kärlek!»