Den som närmare kände henne visste att hon tidigt förlorat sina föräldrar och uppfostrats hos aflägsna släktingar, hvilka krusat för den rika arftagerskan och låtit hennes vilja i allt vara rådande, hvarigenom hennes af naturen fåfänga och nyckfulla sinne blifvit ännu mer excentriskt. Nu hade den ene friaren efter den andre anmält sig; men alla hade måst återvända med oförrättadt ärende. En hade haft brist på geni, tyckte hon, en annan haft landtliga later, en tredje för få anor. »Hon kunde icke lida», hade hon en gång yttrat i ett obevakadt ögonblick, »dessa ädlingar från provinsen, hvilka den ena dagen lefde på rågbröd och hafresoppa, drucko öl ur lerstop, snöto sig i rockskörtet och spottade högt i taket och den andra dagen foro upp till riksdagen och lekte gentilshommes, köpte sig broderade rockar för partipengarna, dansade menuett på de kungliga assembléerna, och ansågo sig nog goda för att anhålla om en ung dams hand, hvars kjortelfåll de i själfva verket icke voro värdiga att ens hålla i, än mindre kyssa.»
Dessa elaka ord, hvilka likasom allt elakt spredos mycket fort, förbittrade de unga kavaljerernas sinnen. Därtill bidrog äfven en nidvisa, som författats af en anonym och som handlade om »Hönan, som ville lära tupparna gala.» Den sjöngs på en mycket känd air, och nu led den nyss så firade den smäleken att se sin beundrareskara för hvarje dag glesna.
En kavaljer var henne likväl uppriktigt trogen i alla lifvets skiften och denne var Laforme. »Han hyste», hade han en gång sagt, »den djupaste respekt och vördnad för hennes kvickhet och geni. Hon var den snillrikaste kvinna under solen, och allt sedan han haft den stora nåden att få samtala med hertiginnan af Maine, hade han aldrig träffat någon dam, som kunnat föra en konversation så snillrikt som hon.»
Den värde hofjunkaren tycktes också vara, tack vare sin ihärdighet, på god väg att nå sitt mål och varda ägare till det stora Stjernnäs. Det gamla ordspråket att trogen kärlek vinner skulle därigenom på nytt visat sin giltighet. Något visst förelåg ju inte, hvarpå man kunde stödja sin spådom. Men ett eller annat smådrag, så begärligt för ryktessmidaren hade dock uppsnappats. Sminket, visste man, flöt icke mera ut så lätt öfver hennes kinder, korsetten måste gång efter annan göras vidare, kammarjungfrurnas fingrar kändes allt mera klumpiga och tafatta, och ifrån att hafva skämtat öfver allt som kunde få namn af kärlek och äktenskap, hade hon plötsligt slagit om. Hon hade till och med förklarat, till sin vän friherrinnans stora förvåning, att kärleksberättelsen om »den asiatiska Banise eller det blodiga, men modiga Pegu» djupt rört henne. Det hviskades också om att hon nyligen skulle låtit någon af de yngre bland hofmännen i tydliga ordalag förstå att fästningen, om än så svår att storma, likväl icke vore ointaglig.
»Sakta, mon amie», inföll fröken Liewen lifligt, i det hon fäste ögonen på friherrinnan och lät sina hvita händer sjunka ned på broderiet, »pour le badinage bon, pour le mariage non. Må han dö, som du säger, af pur chagrin, men min hand får han aldrig.»
»Icke tänker väl mon ange continuera i sitt möstånd så länge hon lefver? Laforme är ju en hygglig ung man – af adel.»
»Hans farfar var ju kock! –»
»Malice; – hans träd[5] går tillbaka med sina rötter till Frans I.»
»En ganska ledig konversation; men, mon Dieu, hvilken kavaljer! Veklig, säflig – och lat i allt utom i konversationen – slösaktig – dum.»
»Grand Dieu, med hvilken värme söta syster säger allt det där», sade friherrinnan småleende; »den stackars mannen måtte verkligen djupt hafva sårat dig på sista assembléen?»