»Min son måste resa i högst angelägna ärenden», sade friherrinnan, i det hon såg ut genom fönstret.
»Enfin ... jag hade varit nog omtänksam att låta min kammartjänare föra med sig en liten korg med några färska ägg, en bit parmesan och några flaskor godt Bacharach och vi uthärdade därför morgonkylan som goda kamrater tills en ny sekundant kunde anträffas. Det blef unge Wrede som fanns i närheten.»
»Vill min herre vara så charitable och snart stilla vår nyfikenhet», sade fröken Liewen. »Vi dö eljes af denna förfärliga sjukan.»
»Enfin – som sagdt – den unge mannen sköt först och mankerade ... så sköt baronen och mankerade. Vi satte nu i fråga om affären, som ju ändå gällde ett blott lappri, borde continuera. Den unge mannen declarerade genast att han ej hade något mot baronens person och hoppades därför att baronen skulle säga detsamma och icke en annan gång mankera honom på hälsningen. Det dependerade således af baronen och af baronens sekundant, som var jag, att decidera hur länge saken skulle räcka. Den först nämnde förklarade att han icke hade något emot den unge mannens person, men han hade andra skäl till att fortsätta. Den unge mannen begärde att få veta dessa skäl, men de sades vara hemliga. Duellen vardt alltså continuerad och nu sköt baronen den unge mannen.»
»Men endast helt doucement i vänstra armen» – tillade han, då han såg att Ulrika icke tycktes väl upptaga den skämtsamma ton, hvarmed han omtalade händelsen – »och sedan följdes vi alla åt till Lusthusporten vid bron, där vi tömde några vänskapsskålar, för att skölja ner allt groll. Den unge mannen hade stora skäl att fira en glad dag. Han hade, som jag sedan fick höra, samma morgon fått höra att han skulle få lyfta ett större arf.»
»En hop förtretliga processer, kan jag tänka», inföll friherrinnan. »Sådana äro vanligtvis det enda arf, som barn nu för tiden få efter sina föräldrar.»
Medan Laforme fortfor att tala vidt och bredt om hur han fått kännedom om denna arfshistoria och om arfvets storlek, efter hvad man gissningsvis antog, allt under det han anställde sina betraktelser öfver det sätt, hvarpå den lycklige arftagaren efter all sannolikhet skulle komma att förstöra det samma aflägsnade sig friherrinnan och Ulrika i ett inre rum. När han därför efter en stund händelsevis kom att se sig om, märkte han till sin förvåning att han befann sig ensam med fröken Liewen. Att detta icke gjorde honom vid sämre lynne, kunde man klarligen skönja på den själfkära min, hvarmed han granskade sin frisure i spegeln och lagade till rätta sin toupet.
»Ack, min fröken», sade han, i det han gjorde sin röst ännu mera smäktande, »att en hel vecka sakna edert sällskap är värre än att stå i halsjärn på Packartorget.»
»Min herre, vet att jag är ond på er sedan den sista picniquen, då ni liknade mig vid en affallen ros utan törnen. Jag hade i sanning god lust att visa att det är svårare att plocka en sådan ros än min herre tror.»
»Ah, belle Henriette, litet brutet är ju snart förlåtet!»