»Allt skämt är likväl icke anständigt; – och tystlåtenhet
framför allt», tillade hon, i det hon varnande höjde fingret. – »Denna har min herre glömt.»
»Mon Dieu, tystlåtenhet, hvilken osmaklig ragout gör icke den tillsamman med kärleken ... må vår mun tala vårt hjärtas språk ...»
»Känner min herre den unge mannen som duellerade med baronen?» afbröt honom fröken Liewen, utan att låtsa förstå hvarthän han syftade eller hans smäktande ögonkast.
»Visserligen känner jag honom något litet», svarade Laforme med ett öfverlägset leende, då han märkte fröken Liewens allvarliga min ... »Det säges att han velat äta upp porcelainskräftorna i garneringen kring laxmajonäsen hos Sparrens för några dagar sedan ... men –»
»Hör på! Han måste befallas till den kungliga assembléen!»
»Quelle caprice! – Hans maladresse och kantiga åtbörder skola jaga bort alla damer af condition.»
»Låt detta vara min ensak! – Ulrika intresserar sig för honom. – Om baronen bortskickas till Finland, måste majestätet finna något annat hinder i sin väg. – Ni förstår?»
»Certainement! Men om skogens son icke lånar sig till en dylik komedi?»