IX.
Det var konung Fredriks sextiondesjette födelsedag. Redan länge hade förberedelser gjorts för att värdigt kunna fira densamma. Och nyhetsjägarne hade varit på flitig jakt efter underrättelser om allt det underbara och storartade som festen skulle komma att framte. Mången läcker kalfstek – för att icke ännu mer blotta yrkeshemligheterna – hade, till husfaderns stora ledsnad, satts på spettet för deras skull. Många blickar, värda konungariken, hade deras möda att samla upplysningar om den stundande kungliga assembléen inbragt dem.
Deras berättelser gränsade ock till det underbara. Mäster Precht, visste några omtala, hade under en hel månad varit sysselsatt med att förgylla och bättra upp ornamenten i det gamla kungshuset. Hofkonterfejaren Schröder, som så skickligt lyckats »afkonterfeja» 5 riksråd och 6 presidenter, hade haft ett ofantligt arbete med att sätta det gamla, bofälliga huset ett i sådant skick, att det kunde mottaga den lysande samling gäster som väntades. Och när dagen för festen slutligen vardt känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så visste alla människor hvad detta »det» betydde. Hela Stockholm var i rörelse. När man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och med att tänka både på riksdag, politik och sekreta utskott.
De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade troligtvis icke på länge fått en blund i sina ögon af pur otålighet. De hade uttömt hela sin uppfinningsförmåga för att narra sig till mera tyg till roben och styfkjorteln. Ja, många sömmerskors heder hade måst löpa sin kos för deras tårar och böner att göra styfkjorteln några alnar vidare, än det mera anständiga mått af fyra och en half alnar, som yppighetsförordningen föreskref, tillförsäkrade dem.
Den enda af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt högtidligheten, var kanske kungen själf. Öfver hufvud taget älskade han icke stora assembléer, och detta både för dansens skull och för kortspelets, hvilket han rent af afskydde.
Utom denna motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen några särskilda ledsamheter, som bragt hans annars goda lynne ännu mer ur jämvikten.
Dagen hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra förtretligheter hade den vackra Xismenes död kanske gjort det obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att hinna undan, öfverallt hvart man vände ögat. Muntert ljudande skall af trumpeter och valdhorn hördes på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stodo jägarne i skogsbrynet, lyssnande efter de väntade älgarna. – Då kommer ett doft brus, ett sakta stönande djupt inne i skogssnåren. Det lät som då vårfloden bryter sig fram genom den sega flodisen. I vida kretsar banar det sig väg genom skogen. Brakande höras träden gifva vika medan dånet och stönandet blifva allt starkare.
Älgarna närma sig. Pass på, jägare, där ner på slätten! Vildt och förtvifladt är språnget på den unga älgkalfven, då han flåsande störtar sig fram ur skogsbrynet. Hjärtat klappar högt hos jägarne, där borta bakom de högstammiga ekarna. Deras ögon stirra på det flyende målet, handen hvilar på fängpannan, andedräkten hämmas. Gif akt! – Nu är den flyende inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jakthundarna. –
Kungens öga strålar af glädje vid denna syn. Han är icke längre endast den godmodige gubben med de slappa dragen. Jägaren och soldaten ha tagit befälet öfver konungen. Men hvarför skjuter han då icke »den fördömte kerl». Jo – Pang! – Det blixtrar till mellan grenarna – en bom! Så förargligt. Den unga älgkalfven löper ju oskadd förbi genom skyttarne. Det är Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarna i det stora hundslottet vid Carlberg, kungens egen hund som ligger där i stället, drypande i sitt blod.