Ursinnig af vrede lät kungen genast sluta jakten, och då jägarne vid de muntra signalerna samlade sig, anställde han ett häftigt förhör, för att utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det visade sig då att det var baron Meijersdorff som var den skyldige. Denna upptäckt hade varit nära att försätta kungen i ursinne, då Meijersdorff till följd af sina efterhängsna frieriförsök till fröken Buddenbrock, för hvilken konungen på senare tiden fattat en allt starkare lidelse, korsat hans intimaste planer.
»Beim Teuffel, baron, att hafva en äkta David Bars, en bössa utan like, och uppföra sig som en sådan klåpare» sade han och vände honom tvärt ryggen, hvarpå han gaf en puff i ryggen på sin hoffalkenerare liksom han velat säga att han skulle riktigt förstå hvad han menade. »Men det är slut med det ädla jaktnöjet i Sverige, mäster Björn», tillade han efter en stunds tystnad, »falkarne dö ut och, Gott im Himmel, det finnes ju snart icke en enda god bössa norr om Östersjön.»
Men detta var på långt när icke allt. Den brynta surkålen till middagen hade icke smakat väl. De stekta ostronen hade varit skämda, och hvad som var mest förtretligt, det trefliga aftonsamkvämet hos grefvinnan Casselstein hade måst försakas för assemblén, kanske utbytas mot ett religiöst samtal med drottningen, späckadt med bibelparaleller från Locenius eller någon annan af hennes älsklingsförfattare. –
Klockan fem skulle festen taga sin början. Den skulle inledas med en prolog, till hvilken den populäre skalden Andreas Hesselius Americanus författat verserna. Därpå skulle följa skådespel och maskerad, hvarefter festen skulle afslutas med dans.
En dubbel rad af soldater var redan bildad från Riddarholmsbron upp mot stora trappan. Gästerna, som samlats i riksrådet Creutz’ hus vid bron,[6] vandrade i lysande grupper på den mattklädda gångbanan mellan deras led. Det var ett öfverflöd af förbindliga ordvändningar, snillrika infällen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de guldbroderade röda och bruna rockarna och damerna i de vida styfkjortlarna med sitt famnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig med det utsöktaste behag mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande ögon. Välformade ben i hvita silkesstrumpor gjorde så sirliga steg, de skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små fruntimmersskorna med sina röda klackar, trippade så lätt på det mörkblå klädet, under det att det lysande tåget rörde sig upp för trappan till kungshuset. Det ena hurraropet efter det andra skallade från folkmassan som trängdes på sidorna.
»En skön linhätta den där junkern har» hördes en röst bland åskådarne.
»Ja, nu kunna de sprätta med dem», svarade en annan, »men när de äro döda låta de vackert bli, ty ingen får hädanefter svepas med peruk – eller hur, madam Närsynt?»
Den tilltalade var en välfödd matrona, som fåfängt sökt göra sig tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden. I stället kom hon nu i vägen för den talande, som var ingen mindre än själfva slaktaremästaren Zachris Flåberg.
»Sakta madam, sa’ bonden till märren. Skall hon tränga om kull en hederlig borgare, bara för att få se på sådana här utklutade komedianter? – Nej, se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat hela glitterverket som man fått lök i ögonen.»
»Det ordet hördes att det kom från mäster själf det!» – hördes nu en annan röst strax bredvid falla in. – »Undan nu kärringar, med och utan kjortlar, när skeppar Pust lägger bi.»