»Hvilken blygsamhet! – men ni är så bortskämd af smicker och courtoisie, att ni ej förstår mitt uppriktiga beröm.»
»Tro icke att det är därför att vi ängslas för någon ny Argus» inföll fröken Liewen skrattande, »som vi anhålla att få beundra Er, monsieur Dalin.»
»Mina damer anse sig således hafva skäl för sitt beröm?» svarade den tilltalade i lågmäld ton. »Alla äro nu för tiden icke lika lyckliga. – Tyvärr var det icke jag, namnsdagspoeten», fortsatte han, i det han satte sig vid bordet och bläddrade i en kortlek, »som nu borde komma i åtanke utan en långt värdigare Apollobroder.»
»Alltid lika anspråkslös, men säg mig då, en confiance, hvarför tillhör vår store poet alltid minoriteten?»
»Ack, min nådiga fröken, det är ju en riktig samvetsfråga för Argus – men hvad skall man väl göra, då majoriteten endast gör sottiser?»
»Artigt sagdt mot oss, damer af partiet, af vår artigaste hofman; – men à propos majoriteten, hör man något nytt om kriget?»
»En naiv fråga till en poet», svarade Dalin skrattande, i det han ledsagade sitt skratt med en häftig rörelse på skuldrorna, »vi som endast tänka på sång och kärlek. – Sådana förtjusande små hattar, som sitta instuckna under den lilla bröstrosetten – under själfva hjärtat! Man kunde ju vara färdig att ändra hela sitt politiska program för lyckan att få vidröra en dylik talisman.»
»Tyst Ni, herr Näsvis!» sade friherrinnan, i det hon slog åt honom med solfjädern. »Men där kommer ju vår charmante general Stenflycht; han skall tala om det som Ni icke vill säga oss. – Icke sant, herr general», fortfor hon, vänd till den inträdande, en gammal krigare med stel hållning och kärfva anletsdrag, »vi skola ju snart drifva ryssen från Östersjön?»
»Vill blott Gud vara neutral, skall det vara en bagatell», svarade generalen, i det han vred upp sina knäfvelbårar och tog på sig en bister uppsyn. – »Men man talar och skrifver nu för tiden om så mycket som aldrig blir af ...»
»Mig synes», invände Dalin med sin egendomliga, lågmälda röst, »som borde vår svenska Simsons väl mycket afrakade hår ännu en tid få växa till, innan man förde ut honom i vapenskramlet.»