»Tunnor attan, hvarför så?» svarade generalen med hetta. »Är då icke hvar och en af oss lika god som tio ryssar?»
»Om våra bröder och män icke vilja tåga ut», inföll fröken Liewen med ett förtrytsamt ögonkast på Dalin, »för att hämnas den olycklige Malcolm Sinclairs blod och fånga dessa afskyvärda ryssar, skola vi kvinnor göra det.»
»Stolta ord, men värdiga en svensk dam», svarade Dalin bugande. »Det är väl kännedomen om dessa tänkesätt bland det sköna könet, som gör de flesta desertörerna bland oss.»
»Ja, för tunnor attan, mina nådiga damer», inföll generalen med ett belåtet grin – »få ryssarne att desertera, ha, ha, ha ... för böfveln i våld en god idé – bättre än vår illustre generals, som han förtrodde konungen.»
»Le brave de la faction? ... vår charmante landtmarskalk? ...»
»Ja, för tusan, han och ingen annan. Hans Maj:t frågade honom nyss, hvar han hade sin plan för den tillämnade campagnen. – ’Här, svarade han», och gjorde en åtbörd mot hufvudet. »Här! – för tunnor attan, som det någonsin skulle funnits något där.»
»Ja, hvem skulle väl kunnat tro något sådant!» sade Dalin med ett sarkastiskt leende, som narrade hela sällskapet i högljudt skratt. Generalen, som missförstod orsaken till deras munterhet och trodde den låg i hans berättarkonst, började att berätta historien på nytt, då en ung kavaljer inträdde i rummet med baron Meijersdorff under armen.
»Är kriget redan förklaradt, efter så mycken munterhet råder» frågade han friherrinnan.
»Nej! tyvärr», svarade denna som icke tagit del i munterheten. »Allvarliga tankar trifvas icke med tomt ordprål – men må Gud förlåta mig», fortfor hon lidelsefullt, »skulle jag icke i tio år vilja utstå alla afgrundens kval, om vi blott kunde få krig mot dessa ryssar och tillfälle att hämnas på detta föraktliga folk.»
»Ack, min friherrinna», skyndade sig baron Meijersdorff att infalla, »jag för min del skulle gärna för samma ändamål underkasta mig samma kval i hela tjugu år.»