»Men, mitt herrskap», invände Dalin med låtsadt allvar, »om vi nu förklara krig mot Ryssland och blifva slagna och i grund förstörda, hvilket angenämt passetemps under de där tio eller tjugu åren!»
»Ah, min herre», afbröt friherrinnan honom med värdighet. – »Man skulle dock i sådant fall hafva visat hela världen vårt mod ... vi skulle hafva befriat oss från den nesa, med hvilken vi hittills krupit för det sämsta af alla folk. – Ni, min baron», tillade hon, då Meijersdorff vördnadsfullt böjde sig ner och kysste hennes hand, »Ni är en sann, en verklig ädling ...»
En rörelse bland den samling kavaljerer, som stängde dörren till festsalen, åtföljd af hviskningen, att konungen var i antågande, tystade orden, som friherrinnan hade på tungan, och kom baronen att resa sig upp.
»Jag ville sätta upp alla våra ordenshemligheter[7] mot en lumpen niodalerssedel», sade Dalin till sin granne medan de, bugande för konungen, drogo sig in i festsalen, där dansen nu tog sin början, »att den skräflaren Meijersdorff aldrig varit närmare en lycklig bête. – Gumman kan emellertid säga som salig Fontenelle, då en ung flicka kysste hans sekelgamla hand: ’ack, sade han, om jag varit tjugu år yngre!’»
Kungen hade ändtligen återfått sitt goda lynne. Utan att fästa sin uppmärksamhet vid någon viss person, räckte hans välvilliga leende till för alla. Han var synbarligen stadd på en af sina sedvanliga ronder, för att, som han sade, se efter om något vackert villebråd råkat i drefvet. Och det var därför som han med en viss orolig nyfikenhet kastade sina blickar öfver de bugande grupperna, för att se efter om icke bakom de främre leden dolde sig någon blyg, ungdomlig skönhet, eller kvardröjde orörligt på samma ställe, för att kunna uppfatta de bugandes anletsdrag, då de reste sig upp. Följde man hans matta, glåmiga ögon, såg man huru de glänste till af förtjusning, då de förstulet smögo sig ned till den välformade fotvristen, som den sköna ägarinnan så behagfullt förstod att blotta utanför den broderade styfkjortelskanten, under det att hon gjorde sin mest ärbara nigning för majestätet.
I ett sådant ögonblick af belåtenhet och njutning var det som han händelsevis kom att titta åt sidan och upptäckte friherrinnan Buddenbrock, för hvilken baronen som bäst gjorde sin hyllning. Ingenderas åsyn kunde vara angenäm. Den ena af dem var mor och en envis och oböjlig mor till den unga dam, för hvilken han på sista tiden fått ett så pressant tycke, och den andre sades vara hennes gynnade friare.
I och för sig betydde väl detta ej så mycket, men därtill kom att friherrinnan djupt förolämpat honom i ett samtal rörande detta ämne. Och om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl minnet af dylika små misshälligheter länge gro inom honom.
En molnsky lade sig också genast öfver hans anletsdrag. Han fattade hofmarskalken Düben häftigt i armen och sade sakta, men dock tillräckligt tydligt för att kunna fattas af de kringstående:
»Sannerligen tror jag inte att vår stolta, vår nådiga friherrinna öfvar sig som fédrottning till vår nästa assemblé.»
»Snarare då som Valkyrian eller vilda skogskungens maka, som såg sin gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling», svarade Düben i samma ton. –