Svaret, som hänsyftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade kungen synbart, och han gaf också sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och gick rakt på föremålet för deras samtal. Stelt och högdraget, med minen af en drottning, gjorde friherrinnan, omgifven af sina beundrare, sin undersåtliga reverens.
»Det gläder mig att se er redan återställd efter den lilla förkylningen på Carlberg», började kungen i det han med ett vänligt småleende besvarade hennes hälsning. – »Af ert utseende kan man förstå att det gamla ordstäfvet är sannt, som säger att lidandet föryngrar understundom. Ni har, beim Gott, embellerat; man föryngras när man lider!»
Ett nästan omärkligt drag af ironi smög sig öfver friherrinnans anlete, i det hon svarade:
»Ers Majestäts höga välbehag är liksom en lifgifvande källa, vid hvars blotta åsyn en trogen undersåte känner sig som ung på nytt.»
»Mein lieber Gott! jag en källa?»
Kungen skrattade så att han blef alldeles röd i ansigtet.
»Men apropos! Har Ni säker vakt kring djurgården så att inte villebrådet skjutes bort af krypskyttar?»
»Ers Majestät talar i gåtor» – sade friherrinnan med en viss skärpa i rösten, »och täcktes icke onådigt upptaga om jag icke fattar dess helt säkert djupa mening.»
»Beim Gott! Den som ursäktar sig han anklagar sig ... men, potz Donner, jag lofvar er tystlåtenhet. Ni skall få höra att jag vet allt!»
»Det har gladt oss», fortsatte han vänd till baron Meijersdorff, »att se oss omgifna af god och vacker adel, som inbördes ingå allianser. Ert val, Meijersdorff, kan därför icke annat än vinna vårt välbehag. – Men Potz Donner hade vi inte trott att det var för vår sköna guddotter, lilla fröken Ulrika, som man lade sina nät, men Meijersdorff har fått en ful vana på senare tiden, han siktar på ett och skjuter på ett annat ... Vi vilja emellertid förlåta för denna gång och uppdrar nu åt er vår sekreta beskickning till general Buddenbrock i Helsingfors. – Ni, min friherrinna,» tillade han i allvarlig ton »bör ej glömma, att om än Fredrik söker vinna den sköna dotterns kärlek, vördar han, konungen, likväl icke mindre barnets oskuld.» –