»Hvarje tvifvel härutinnan skulle vara en förolämpning mot hela mitt kön», svarade friherrinnan, ur stånd att längre råda öfver sina känslor.
»Potz Donner, min fru» utbrast kungen, som just hade vändt sig om för att gå, »denken Sie dann nach med hvem Ni talar?»
»Må det aldrig kunna sägas», svarade friherrinnan lugnare, i det hon fäste en stolt blick på honom, »att en von Hagedorn glömt hvem som sitter på våra stora kungars tron.»
»Jag finner att man icke häller är rädd för krig inom landet», svarade kungen »men vi skola minnas det vid fredsslutet.»
Med dessa ord fattade han Düben under armen och aflägsnade sig hastigt, utan att bevärdiga hvarken friherrinnan eller de andra damerna med sin vanliga hälsning.
Den förstnämnda kastade en stolt, nästan föraktfull blick efter honom. Därefter vände hon sig till baronen och sade på franska, i det hon mottog hans arm: »Förhänget är fallet, låtom oss skynda till menuetten!»
I den stora festsalen hade dansen länge sedan tagit sin början. Det var ett skimrande ljushaf, fullt med glittrande förrädiska skär i form af strålande skönheter. Den ena lysande toiletten öfverglänste den andra i dyrbarhet och prakt. Framför allt var det den långa roben, som vid denna tid utgjorde måttstocken på ägarinnans smak och konstsinne. Nedhängande i fylliga veck öfver den vida styfkjorteln, smög sig det tunna, skiftande tyget i den samma förföriskt upp kring den hvalfiskspända korsetten, för att slutligen fångas midt för hjärtat i en bukett af konstgjorda blommor.
Nu börjar den andra turen i anglaisen. Sprittande af lif och glädje följa de klara flöjttonerna hvarandra i ständigt staccato, förstärkta i omkvädet af en kraftig treklang från valthornen. Damer och kavaljerer ordna sig på hvardera långsidan af salen. Så falla äfven pukorna in. Med högburet hufvud och värdig hållning samt med handen hvilande på värjfästet närmar sig kavaljeren med trippande steg sin dam. Hans diamantprydda skospännen glittra, då han gör sina konstfulla pas på det bonade golfvet. Nu vänder damen sitt vackra hufvud, öfversålladt med juveler och spetsar, mot honom. Hvita, välformade armar med fint formade handlofvar sticka fram ur de med kostbara spetsuppslag och broderier kantade ärmarna, då hon med behagfullt koketteri fattar roben, för att höja den tillräckligt mycket för att få tillfälle att visa styfkjortelns vackra kantbroderi och de små rödklackade skorna.
Hon fattar kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då de byta plats i chaînet. De nätta marongerna, hvilka likt en krans af kulörta lockar nedhänga från hennes pudrade hår, följa, skiftande i alla regnbågens färger, hufvudets rörelser.
Men det är icke så mycket det enskilda paret, som frambringar den storartade anblicken. De skiftande brokadtygen, den glänsande silkesväfven med dess bruna och röda färgskiftningar bryta sig på ett så underligt sätt mot de hvita hufvudena och de glittrande juvelerna bilda en så vacker färglek, att man tycker sig liksom se ett helt tidehvarf på en gång passera nöjets tempel.