Denna förtjusande tafla af artig belefvenhet, af glädje och ungdomsfriskhet aflockade till och med den kritiske Dalin ett utrop af beundran.
»En charmant anglaise», sade han till sin vän Carl Bonde, som stod bredvid honom i fönstersmygen. »En havannapris vore dock som manna i öknen i detta dammoln.»
»En ringa önskan», svarade denne, i det han upptog sin briljanterade snusdosa. – »Men nys nu ej för högt – vår vackra granne kunde tro att kanonerna redan hördes från S:t Petersburg. Men se, där kommer fröken Liewen från de inre rummen – gif akt på med hvilken förtjusande doux-sourir hon vänder sig mot den danske ambassadören. – Och en sådan coiffure!»
»Allas vår Laforme passar icke på sin hönsomelette – men den är nog redan något vidbränd ...
Nej, där är han ju! Så viktig han ser ut – helt visst någon ny möss-intrig.»
»Hvem är vår vackra frökens celadon i dag?» återtog Bonde efter en stund, då Ulrika, förd af Svenske, passerade dem förbi. »Se med hvilken viktig min Laforme närmar sig dem. Men, mon Dieu, den andre slår icke Chamade vid första anfallet. – Ah, min junker, vore det någon annan än vår godmodige vän, hade ni säkert att vänta er ett godt värjstyng innan morgonen.»
»Det synes vara en allvarligare courtoisie i fråga. – Mannen är en djärf best, som vågar att rusa mellan vargen och fåret.»
»En haltande liknelse – Meijersdorff varg, eh bien! – men flickan ett får? – Se med hvilken grace hon för sitt vackra hufvud. – Men à propos vargar, tror mon ami att vår store politiker där borta skall äga mod att genomdrifva kriget?»
»Kanslipresidenten?»
»Ja visst.»