»Gyllenborg går aldrig öfver Rubicon i någon fråga – men låtom oss lämna plats för de unga tu och i stället utforska hvad kanslipresidenten kan hafva att säga Lagercrantz. Det vore, ma foi, intressant att veta, hur fåfängan och ärelystnaden bära sig åt när de hämta stöd af hänsynslösheten och ränksmideriet.»
På sista tiden hade lyckans gudinna visat Svenske i rikt mått sin gunst. I duellen med Meijersdorff hade han sålunda endast fått sin arm helt lindrigt sårad. Efter några få dagars förlopp var såret alldeles läkt, tack vare den salva som Lars tillredt af venetiansk tereak, torr bockblod, svafvel, stötta kräftsjärtar och svintänder, en salva som för öfrigt, enligt Lars’ bestämda försäkran, var af den egendomliga art, att den ägde förmåga att ersätta blodets kraft i människokroppen.
Genom sitt oförskräckta uppförande under duellen hade Svenske vunnit ett visst anseende bland de unge adelsmännen. Och då han, tack vare biskopens kloka åtgärder, fått lyfta sitt lilla arf, nödgades han ej längre helt och hållet undvika deras nöjen. Han hade till och med hos mäster Langlois inhämtat de oundgängligaste maneren för en man af värld.
Att denne hufvudstadens förnämste smakdomare icke fåfängt förspillt sin möda, såg man tydligt redan denna afton. Till och med fröken Liewen lät sig föras af den finske ynglingen i kontradansen, hvarunder hon sagt honom i förtroende att hon beundrade hans vackra, artiga åtbörder och väl afmätta steg. Hon hade visserligen sett något hemlighetsfull ut, då han, djärf af hennes förtroende, berättat för henne, huru han, utan att ana det minsta, plötsligt fått den länge efterlängtade fänriksfullmakten och på samma gång befallts till den kungliga assembléen. Och han hade icke begripit det allra minsta, då hon förklarat att hon »nästan var på väg att dö af skratt», då han uttalat sin förmodan att det icke gärna kunde vara någon annan än kungen som sändt honom den.
Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla de sottiser som han helt säkert gjort sig skyldig till – och en sådan måste denna gissning hafva varit – då han fick föra Ulrika i anglaisen och sedan ostörd samtala med henne där borta i fönstersmygen. Och lyckan tycktes vara ömsesidig, att döma af den unga damens kärleksfulla blickar.
»Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett halka öfver solfjäderskanten, »att edra landtliga fester i Åbo voro angenäma.»
»Ja, på sätt och vis, kusin.»
»Då damerna fingo sitta hela kvällen och suga på sötmjölksost och hallonsylt, om de icke ville springa enkleken. I sanning det roligaste tycke, jag någonsin hört», tillade hon med ett hjärtligt skratt.
»Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver våra gammalmodiga vanor i Finland. – Jag sade ju endast att man var mera otvungen då man kände alla och umgänget endast var mellan vänner.»
»Bättre och bättre! ... Man bör fara från Stockholm till Tälje, för att söka sig stort umgänge! ... Men, à propos umgänge», ändrade hon sig, då Svenske icke syntes böjd att skämta, »är min krigskusins blessyr läkt nu? – Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?»